Swedbanks, SEB:s och Nordeas nyemissioner uppgår tillsammans till 54 miljarder kronor.  För att bankerna ska slippa stå med tiggarhatt försäkrar de sig på förhand om att det finns aktörer som lovar att köpa de nya aktier som ska ges ut. Det kallas att någon garanterar nyemissionen.

En garant ställer upp av två skäl. Antingen är det en storägare som vill värna om sin ägarandel i bolaget och alltså måste köpa de nya aktierna för att inte bli utspädd.  Eller så är det en investmentbank som ställer upp som inhyrd, proffsgarant.

Och i fallet svenska banker ser det ut att bli en kanonaffär att ställa upp som inhyrd garant. De tre bankerna torde få betala totalt omkring 2 miljarder kronor för att garanterna ska ställa upp.

I fallet Swedbank som gjorde en nyemission på drygt 12 miljarder kronor fanns bara befintliga ägare som garanter, där Folksam var den största. Folksam fick för detta ett arvode på cirka 150 miljoner kronor.

De riktiga vinnarna är investmentbankerna Morgan Stanley och Merrill Lynch. Dessa båda garanterar 51 procent av Nordeas nyemission på 26 miljarder kronor, alltså runt 13 miljarder kronor.  Om ingen annan köper aktierna kommer alltså de att göra det.

Arvodet för detta löfte är inte offentligjort, men säg så här: I fallet Swedbank fick garanterna ett arvode på 3 procent av sitt garantibelopp. Men här var det bara befintliga ägare som var garanter.

En investmentbank vill nog ha lite mer betalt, de har ju inte maktargumentet att ändå ställa upp. Låt säga att Morgan Stanley och Merrill Lynch får 5 procent av sina garantilöften till Nordea så håvar de in 650 miljoner kronor.

Morgan Stanley finns även med som garant i SEB:s nyemission, tillsammans med schweiziska UBS och amerikanska Goldman Sachs. Tillsammans garanterar de tre nästan hälften av nyemissionen på 15 miljarder. Om arvodet är 5 procent även här kammar dessa hem 375 miljoner kronor.

Arvodet är naturligtvis en ersättning för risken som garanten tar för att faktiskt tvingas köpa de nya aktierna, och att de dessutom går ned när de väl handlas på börsen.

Men det fina i investmentbankernas upplägg är att de dessutom är rådgivande banker i emissionsprocessen. Det är alltså samma aktörer som i egenskap av så kallade bookrunners har ett tungt inflytande på emissionskursen och ansvarar för administrationen. För dessa tjänster kommer ytterligare några hundra miljoner kronor att debiteras. I Ericssons rekordemission från 2002 på 30 miljarder kronor gick 300 miljoner åt till arvode bara för administrationen, juridisk hjälp och liknande.

Anta nu att den ordinarie aktiemarknaden inte suger upp hela nyemissionen och att investmentbankerna  faktiskt måste ställa upp med pengar. När de nu dessutom har ett starkt inflytande över emissionskursen, vilken inställning kommer de att ha? Vill de köpa dessa aktier dyrt eller billigt?

Svaret är givet. Ju lägre emissionskursen blir desto bättre affär kommer de att göra, dels kanske de slipper vara med, och därmed slipper den risk det innebär att faktiskt ta en position i banken, dels blir det billigt om de trots allt måste infria garantierna. Detta på bekostnad av befintliga aktieägare som får se kursen på sina aktier dras ned av emissionsrabatten.

När det gäller storbankerna är nog de flesta dessutom överens om att när tiderna blir bättre kommer aktiekurserna att gå upp väsentligt. Då kammar investmentgaranterna hem ytterligare vinster.

Bankernas aktieägare bör bli utförligt informerade om kostnaderna för nyemissionerna, när det är dags för beslut på stämmorna i vår.