Det har börjat komma flera signaler om att konjunkturen håller på att vända uppåt, eller åtminstone att bottnen är nådd och det inte kommer att bli värre. Och redan har man börjat diskutera så kallade exitstrategier för stater och centralbanker, alltså på vilket sätt de omfattande stimulansåtgärderna skall dras tillbaka och när räntorna ska börja höjas.

Strax före den senaste rundan av räntebeslut från centralbankerna hade marknadsräntorna med längre löptider börjat stiga. Marknaden förväntade sig att de låga räntenivåerna inte skulle bestå så länge som centralbankerna hade ställt i utsikt. Marknaden hade alltså själv inlett en exit ur lågränteekonomin.

Men historien bjuder på två allvaliga varningar om att dra tillbaka stimulanserna för tidigt, nämligen 1936 och 1996.

I 1930-talskrisens slutskede i USA stramades politiken åt. Det var 1936 och ekonomin gick in i en ny nedgång 1937-38, som inte bröts förrän rustningarna kom igång under andra världskriget.

1996 drog Japan tillbaka stimulanserna under landets utdragna 1990-talskris, och återhämtningen kom av sig under flera år.

Samtidigt skall det erkännas att problemet är delikat. Stimulansernas omfattning idag är utan jämförelse. Mångmiljardstimulanser från finanspolitiken och praktiskt taget nollräntor i en lång rad länder saknar motstycke i historien. Många stora länder som USA, Storbritannien och Spanien har budgetunderskott på 12-13 procent av BNP. Den offentliga skuldsättningen ser ut att driva upp statsskulden till 70-80 procent av BNP i EU och USA och över 100 procent till 2015 om inget drastiskt görs.

De låga räntorna hotar redan nu att orsaka problem. Bostadspriserna stiger mitt i den ekonomiska krisen. De svenska hushållen är i genomsnitt skuldsatta till över 150 procent av sin årsinkomst. Bördan av detta är nu låg på grund av ränteläget, men inom några år är bostadsräntorna kanske 3-4 procent högre än nu och det kommer att ställa till problem för många hushåll. Tidigare har skuldsättningen legat på 110-120 procent av årsinkomsten, men skuldbördan var då till och med högre på grund av amorteringar och höga räntor. Men det nuvarande ränteläget kan inte bestå i evighet.

Även om det är för tidigt att inleda avvecklingen av stödåtgärderna är det hög tid att utarbeta regler för finansmarknadernas reglering. Problemet är att bankerna har bonusprogram som stimulerar till risktagande för höga vinster samtidigt som det finns statliga garantier för att rädda banker och andra systemviktiga institutioner från att gå omkull.

Lehman Brothers konkurs var nära att störta världen ner i en depression med totalkollaps av betalningssystemen. Utan de exempellösa finanspolitiska insatserna och de statliga garantierna och kapitalinjektionerna i finansmarknaden skulle världen nu vara i en depression som på 1930-talet.

En rad åtgärder behandlades vid G 20-mötet i slutet av september. En del förslag är framåtsyftande, en del andra saknar paraktiska möjligheter att genomföras.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Företrädare för motsvarigheten till finansinspektionen i London har blåst liv i den tidigare dödförklarade "Tobinskatten". Det är en skatt på finansiella transaktioner med mycket låg skattesats, men som ändå skulle ge mycket pengar därför att omsättningen på finansmarknaden är så enormt stor. Avkastningen skulle kunna gå till allt möjligt behjärtansvärt, t.ex. stöd till nya växande ekonomier för miljöpolitik mot klimathotet.

Vi har erfarenheter av en Tobinskatt i Sverige. Den infördes på 1980-talet av Kjell Olof Feldt, med det enda resultatet att affärerna på finansmarknaderna sökte sig ut till London och andra finanscentra.

Tobinskatten är dödfödd, därför att den måste omfatta precis hela världen för att fungera. Finansiella transaktioner skulle genast söka sig till det land eller de länder, hur små som helst, som inte omfattas av skatten. Och det lär vara en omöjlighet att införa en heltäckande världsskatt.

Frågan är om inte samma öde skulle drabba begränsningarna av bonusbetalningar, som behandlads vid G 20 mötet.

Annat som diskuterades under G 20 mötet har större utsikter att lyckas: Det måste till mer insyn i finansmarknadsinstitutionerna. Bankerna måste arbeta med större kapitalreserver, större eget kapital. Det behövs stigande kapitalkrav i goda tider. Ratinginstituten måste granskas. Planer för avveckling bör införas i de största och viktigaste bankerna för de fall att de kommer i svårigheter, (någon har kallat det assisterad dödshjälp). Gemensamma redovisningsstandarder för värdet av investeringar och kreditförluster bör införas.

G 20 var en början.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden som krönikör på placera.nu. Han är socialdemokrat och tidigare vice riksbankschef.