Spekulationerna om socialdemokraternas ledarkandidater har mest förekommit i den borgerliga pressen.  Kandidaterna har pressats på inställningen till förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, a-kassan, sjukförsäkringen och andra frågor. Sedan har de tänkta kandidaterna klassats som tillhörande höger eller vänster i partiet. Det var att börja i fel ände.

I stället borde partiledarkandidaterna ha ställts inför samhällsproblem och avkrävas svar. Vad skall göras åt otryggheten på arbetsmarknaden, vikarie-eländet, "utlasningen" från arbetsplatserna, de påtvingade deltiderna, timjobb och "springvik"?

Hur tar vi hand om de arbetsoförmögna och långtidssjuka? Vad gör vi åt segregeringen i skolan och på bostadsmarknaden? Hur åtgärdas ungdomsarbetslösheten och den kvardröjande arbetslösheten med begynnande fattigdom i spåren? Går det att stoppa de stigande inkomstskillnaderna, den som hotar sammanhållningen i landet?

Ingen har pressat kandidaterna på dessa sakfrågor utan skjutit in sig på olika budgetposter, där t.ex. förmögenhetsskatt ansetts vara en markör för vänster och privatisering av statlig egendom en markör för höger.

Kommer partiet att gå till höger eller vänster med den eller den kandidaten, det har varit den stora frågan. Men den är naiv. Socialdemokratin är, liksom andra gamla etablerade institutioner och organisationer, en likriktare. Den som väljs till partiledare har bara marginell möjlighet att lägga om riktning och kurs. Han eller hon blir mest en budbärare och inspiratör. Färdriktningen ligger förborgad i historien och den förvaltas av arbetarkommuner, partidisktrikt och partimedlemmar. Inte minst Mona Sahlins öde bekräftar detta.

Frågeställarna i pressen känner arbetarrörelsen dåligt. Socialdemokratins historia visar att partiet under alla framgångstider haft en brygga in mot borgerligheten. På 1930-talet övergavs formellt tanken på socialisering av näringslivet. Då inleddes i stället samarbetet med den pressade bondebefolkningen. Omkring 1938 slöt både parti och fack fred med näringslivet, bland annat genom Saltsjöbadsavtalet.

Efter kriget vann socialdemokratin stöd i medelklassen och hos landsbygdens folk: Skolreformerna breddade utbildningen till arbetarklass och bondebefolkning, sjukförsäkringen och pensionsreformen mutade in arbetare och medelklass i en politisk gemenskap. När samarbetsvägen övergetts har det gått illa, som när facket, med ett sovande parti, fick igenom förslaget om löntagarfonder.

Håkan Juholt nämnde inte HBT i sitt kongresstal när han hade valts till partiordförande utan anknöt till centrala värden om jämlikhet och frihet genom politik. Han blir en traditionell socialdemokrastisk ledare som har självförtroende för sig själv och sitt parti och talar med en röst som känns igen: ideologisk men probleminriktad, historiskt anknuten men modernt pragmatisk.

Jag tror att socialdemokratins kräftgång är över. Borgerligheten får nu möta en partiledare som den inte uppskattar lika mycket som den förra, och utmaningarna för Reinfeldt blir desto svårare.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.