Världsekonomins framtid står på spel på grund av skuldsättning i industriländerna. Ledande industriländer plågas av dubbla skuldproblem, både i hushållssektorn och i den offentliga sektorn. Det gäller stora länder som Storbritannien, Spanien och USA. Den offentliga skulden är därtill i snabb tillväxt genom budgetunderskott på mellan 10 och 12 procent av BNP.

Det är inte uteslutet att det problem vi ser i Grekland, med risk för statsbankrutt, kommer att drabba dessa länder, med stora effekter på ränteläge och återhämtning i världsekonomin. Hushållen är också högt skuldsatta, men sparandet bland hushållen har äntligen tagit fart.  Därför förbättras bytesbalansen något i länder som USA.

I dessa avseenden avviker Sverige föredömligt. Men det är oundvikligt med relativt kraftiga räntehöjningar när det blir tid för åtstramning. 

Statsfinanserna visar visserligen underskott men på rimliga nivåer eftersom utgångspunkten 2007-2008  var stark. Sverige har extremt känsliga statsfinanser, därför att våra marginalskatter på inkomster är bland de högsta i världen, kanske allra högst. Underskottet ligger under tre procent av BNP, som är kravet enligt EU:s regelverk, och eftersom det blir en vändning i tillväxten nästa år kommer statsfinanserna att snabbt förbättras.

Sveriges eget mål för statsbudgeten är ett överskott på en procent av BNP över konjunkturcykeln. Det som är en risk i nedgångsperioder med höga marginalskatter är en styrka i uppgången, så vi klarar nog också vårt eget stränga budgetmål.

Är då allt gott och väl? Kan vi känna oss lugna och övertygade att vi kommer ur de senaste 70 årens värsta lågkonjunktur utan några längre kvardröjande kriser?

Nej, oroande svagheter kvarstår i den svenska ekomin, främst i fastighets- och hushållssektorn. Tidigare, under mer normala ränteförhållanden, uppgick de svenska hushållens skuldsättnig till 110-120 procent av hushållens disponibla inkomster. Ränteutgifterna låg då omkring 4 procent av inkomsterna efter skatt. På grund av det extremt låga ränteläget ligger de fortfarande på den nivån. Problemet är att räntenivån kommer att stiga.

I dagsläget tecknas ungefär 70 procent av alla bostadslån till rörlig ränta. När åtstramning av penningpolitiken med nödvändighet börjar är det lätt att inse att det inte längre blir räntebetalningar på 4 procent utan 6-7 procent. Kombineras detta med stigande arbetslöshet är det lätt att inse att vårt land riskerar många inställda betalningar och utmätningar i högt skuldsatta hushåll.

De kreditförluster som blir följden kommer att belasta banksektorn, inte så att den skakas i sina grundvalar, men tillräckligt för att pressa vinsterna i banksektorn. Det främsta bekymret med detta scenario är inte risken för att den finansiella stabiliteten rubbas utan att hushållen över lag kommer att dra ner på sin konsumtion något som bromsar återhämtningen i svensk ekonomi. Ty konsumtionen utgör över 50 procent av BNP och är avgörande för den allmänna tillväxten, särskilt när exportutsikterna och investeringsplanerna är svaga.

Det skall genast erkännas att enligt Riksbankens beräkningar är skuldsättningen koncentrerad till hushåll med höga inkomster och förmögenheter, men räntestegringarna kommer via skuldsättningen att utgöra en stark broms på konsumtionen.

Riksbanken har prövat banksystemet genom s.k. stresstester. Förutsättningen är kreditförluster både i hushållssektorn och företagssektorn och att läget i Baltikum försämras. Riksbanken beräknar kreditförlusterna till drygt 250 miljarder svenska kronor. Men läget är ljusare än i våras. Bankerna har emitterat nytt kapital och även på annat sätt stärkt balansräkningarna.

Faran är inte över. Det blir problem med tillväxten genom svag konsumtionstillväxt, men inte någon härdsmälta i det finansiella systemet som 1990 i Sverige eller hösten 2008 i USA.