Världens genom tidernas högsta transfersumma för en fotbollsspelare är 94 miljoner euro, ungefär 850 miljoner kronor med dagens växelkurs. Rekordet sattes 2009 när spanska klubben Real Madrid som köpte Cristiano Ronaldo från Manchester United.

Samma år köpte Real Madrid också Kaká för 585 miljoner kronor medan rivalen Barcelona på sin kant betalade 620 miljoner kronor för Zlatan Ibrahimovic. 

Det var 2009. Fjolårets högsta transfersumma i den spanska ligan var 45 miljoner euro ¿ en försäljning. Såväl Barcelona som Real Madrid köpte spelare, men de högsta prislapparna var inte högre än 40 repsektive 30 miljoner euro.

Barbara Berlusconi, dotter till Italiens tidigare premiärminister, förklarade nyligen i en intervju att fotboll är affärer och ingenting annat. Som representant för familjebolaget Fininvests ägande i AC Milan vet hon vad hon talar om. Liksom att affärsklimatet i södra Europa har varit bättre.

De europeiska storklubbarnas främsta inkomstkällor är inte biljetter och skräpmatsförsäljning vid hemmamatcherna, utan TV-rättigheter och sponsorintäkter.

För världens ekonomiskt sett största fotbollsklubb, Real Madrid, svarade försäljning i och omkring hemmaarenan för bara en fjärdedel av de totala intäkterna på 480 miljoner euro under 2010. Trots ett publiksnitt på drygt 66 000 personer på hemmamatcherna.

Sändningsrättigheterna stod för 38 procent och övriga intäkter från merchandising och sponsorer stod för 36 procent, enligt en analys av fotbollens affärer som revisionsfirman Deloitte har gjort.

Situationen är likartad för världens ekonomiskt näst största klubb, Barcelona. Intäkter på matchdagen står för en fjärdedel av de totala intäkterna.

Jämför man topplagen i olika nationella ligor är skillnaderna slående. I engelska storklubbar som Manchester United och Arsenal kommer en betydligt större andel av intäkterna från matchdagen. I Italien råder motsatt förhållande. TV-rättigheterna har en ännu större tyngd än i Spanien, intäkterna på matchdagen ännu mindre.

Paneuropeiska evenemang som Champions League och Uefa Europa League, skräddarsydda för att generera intäkter från TV-sändningarna, förklarar delvis skillnaderna i TV-intäkter liksom hur långt olika lag gått i turneringarna.

Men på längre sikt gäller Barbara Berlusconis lakoniska konstaterande att fotboll är affärer och ingenting annat. Det vore märkligt om inte det ekonomiska klimatet har en hämmande effekt på intäkterna för Spaniens och de närliggande ländernas nationella ligor. Det slår inte igenom direkt eftersom avtal med sponsorer och mediebolag ofta löper på några år, men det är dömt att göra det över tiden.

Den ekonomiska utvecklingen talar istället för att tyska Bundesliga blir nästa stora magnet i Fotbollseuropa. Problemet är dock att den tyska ligafotbollen är lika disciplinerad på plan som i klubbstyrelserna.

De tyska storklubbarnas ekonomi är i många fall solid som granit och de riktigt spektakulära och rubrikskapande superförvärven lyser nästan helt med sin frånvaro. Men med den starka tyska ekonomin i ryggen är risken i sponsoravtal och andra rättigheter betydligt mindre.

Och lyfter vi blicken utanför Europa ska vi kanske börja lära oss lite om CSL, Chinese Super League. När kinesiska proffslag i fjol värvade spelare som Nicolas Anelka, Darío Conca, Jean Tigana förstod många att här inte bara fanns publik utan också mycket djupa sponsorfickor att ösa ur.