Det har väckt uppståndelse att Riksbankens direktion var delad om penningpolitiken i september och oktober. Protokollen från dessa två räntemöten ger onekligen intryck av skarpa motsättningar. Men det beror nog på Sveriges samförståndsmentalitet.

Titta ut över Europa. Axel Weber, Tysklands representant i ECB:s direktion, har gått emot sina kollegor om den kvantitativa expansionen av penningmängden genom uppköp av värdepapper för att rädda euron samt långa repor. I Bank of England har det till och med hänt att några medlemmar av dess direktion röstat för räntesänkning, samtidigt som andra velat höja. I Sverige är vi inställda på samförstånd.

Majoriteten i Riksbankens direktion oroar sig för den snabba tillväxten av kreditvolymen, dubbelt så snabb som nominella BNP-tillväxten, samtidigt som den reala ekonomin växer snabbt och begynnande bristtal visar sig på arbetsmarknaden.

Det finns risk för framtida överhettning i ekonomin med okontrollerad uppgång av tillgångspriserna, främst fastighetspriserna (dock mest ett storstadsfenomen). Inflationsmålet är i fara på några års sikt liksom bankernas hushållskrediter, menar majoriteten i Riksbanken.

Det kan bli inflation följt av en reversering av priserna på fastighetsmarknaden som kan hota resursutnyttjandet och destabilisera ekonomin. En del hushåll kommer att råka i svårigheter genom stora lån vid prisfall på hus och lägenheter.

Vi har ju erfarenheter av sådant från början av 1990-talet. Därför vill majoriteten lätta på gaspedalen och försiktigt höja räntenivån i samhället. Märk väl att räntorna kommer att vara låga länge än, trots Riksbankens höjningar. Men genom att signalera om framtida räntehöjningar hoppas majoriteten i direktionen att hushållen skall bli försiktigare med upplåningen.

Minoriteten, Lars Svensson och Karolina Ekholm, ser ingen fara i kreditgivningen än så länge. Hushållen är förmögna och sparar mycket. De framhåller de många lediga resurserna och arbetslösheten som fortsatt måste bekämpas. När både inflationen är under målet och resursutnyttjandet är lågt skall inte räntan höjas, snarare sänkas, anser de.

Minoriteten resonerar logiskt i förra Fed-chefen Alan Greenspans anda. Vid ett berömt möte mellan centralbankschefer i Jackson Hole Wyoming i USA gick Greenspan emot sina tidigare uttalande farhågor för "irrational exuberance" (ungefär översvallande glädje) och förnekade att det gick att urskilja en bubbla på tillgångsmarknaderna innan den brister. Han hade sett snabba produktivitetsstegringar, som han ansåg motivera de snabbt stigande tillgångspriserna. Han behöll Feds styrränta låg länge och bortsåg från riskerna med överdrivna bostadspriser.

Det gick som det gick. Nu lever vi med effekterna av Greenspans missbedömningar

Svensson och Ekholm säger att för att i någon mån bromsa bostadsprisernas snabba uppgång behövs det så stora räntehöjningar att den reala återhämtningen skulle ta allvarlig skada. Det baserar de på ekonometriska beräkningar.

Men frågan här gäller om direktionen kan varna och skapa oro för framtida räntekostnader vid bostadsköp genom att annonsera en hög räntebana, så att kreditgivningen bromsas upp. Den typen av psykologiska reaktioner kan kanske genomsnittligt fångas av ekonometriska beräkningar men varje tillfälle och ekonomisk miljö är särpräglad.

Märk väl att penningpolitik på engelskan heter "The art of monetary policy" inte "the science". Erfarenhet och känsla måste alltid i sista hand spela roll vid penningpolitiska beslut. Annars skulle en dator, programmerad med algoritmer, kunna sköta det hela. Det blir nog räntehöjningar, i små steg, vid varje beslutstillfälle under ett år framåt.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.