Sällan har världen varit så splittrad som i år i synen på den ekonomiska framtiden och i frågan om hur den ekonomiska politiken skall bedrivas. Den vanliga ekonomiska teorin som bygger på rationellt handlande individer och att marknaderna är effektiva, ger liten vägledning.

I stället handlar det nu om omätbara osäkerheter, om bristen på förtroende på finansmarknaderna och om förlusten av tillit mellan aktörerna i ekonomin och om rättvisa, det som Keynes kallade "animal spirit". Nationalekonomin är strikt uppbyggd i teorin, men sambanden är vaga och svagt underbyggda empiriskt. Just nu tycks alltså ekonomisk teori ge dålig vägledning åt politikerna.

Världsledande ekonomer ger också helt motstridiga rekommendationer till politikerna. Paul Krugman, Nobelpristagare, säger att det vore att störta världen ner i en ny recession att nu avbryta de finanspolitiska stimulanserna. Valutafonden, IMF, liksom chefen för ECB, Jean-Claude Trichet, rekommenderar tvärt om omedelbar åtstramning av finanspolitiken för att strama upp statsfinanserna.  Därigenom skulle förtroendet återvända till finansmarknaderna, kreditgivningen ta fart och konsumtion och investeringar komma igång.

Financial Time har i ett par veckor varje dag publicerat en artikel för fortsatt stimulans av efterfrågan och en annan som rekommenderar snabb budgetsanering, alla skrivna av framstående ekonomer. I USA eldar politikerna på, i Europa beslutas om åtstramningar. Vi befinner oss i ett slags globalt samhällsekonomiskt experiment.  

Argument för snabb sanering fördes fram som lösning på Sveriges problem 1990-91, men förhållandena var då hos oss helt annorlunda än de är i Europa nu. Sverige är ett litet exportinriktat land, som då befann sig i en växande omvärld och vi hade höga räntor. Saneringen genomfördes, valutan föll, räntorna föll och exporten kom igång och tog oss så småningom ur krisen. Budgetsanering utan valutadepreciering är mycket svår, vilket Baltikum illustrerar.

Problemet nu är att åtstramningarna i Europa omfattar hundratals miljoner medborgare, räntorna är redan låga och exporten från EU är liten som andel av områdets BNP. Tillväxten saktar redan in i både Kina och USA. Men åtstramningen tycks bli av i stora delar av EU-området, till och med i Tyskland som har välskött ekonomi. I genomsnitt omfattar åtstramningen drygt 4 procent av BNP inom Eurozonen och Storbritannien (EUZ och UK) med dubbelt så höga tal i Grekland och Spanien.

De så kallade stresstesterna av de europeiska bankerna resulterade i lugnande resultat. Men testet var obskyrt, utan att bankerna utsattes för riktigt allvarliga påfrestningar. Den framtida krisen, om den kommer, blir helt annorlunda än det som förutsätts i testerna, till exempel inställda betalningar från Grekiska staten. Centralbankerna inom ECB-systemet ligger på 40 procent av de grekiska statsobligationerna och 20 procent av de spanska. Stora delar av dessa länders obligationer ligger också i andra tyska och franska banker.

Men skuldsättningen är inte bara statliga problem. Summeras all skuld inom länderna framträder ett annat mönster. Stater skuldsanerar, men det är uppenbart att det kommer att genomföras saneringar även i den privata sektorn i många länder.  Skuldsättningen, privat och offentlig, i Japan är 450 procent av BNP, i Storbritannien 375 procent, men under 300 i USA och i Kina bara 150 procent.

Den privata skuldsaneringen innebär bortfall av efterfrågan. I sådana lägen skall staten gripa in och fylla på med efterfrågeökningar, för att undvika recession och arbetslöshet. Det kommer inte att ske i Europa, utan regeringarna kommer att bidra till efterfrågebortfallet. Jag befarar att "dubbeldippen" kommer.