Statsbankrutt, definierat som att en stat helt eller delvis vägrar uppfylla sina låneåtaganden, är i själva verket vanligt i den ekonomiska historien. Även i vår närhet, såväl i tid som geografi. Men vissa stater tycks vara mer default-benägna än andra, påfallande ofta latinska länder.

Men även Sverige tillhör den föga glamorösa skaran som svikit sina långivare genom återkommande så kallade myntrealisationer. Finurligheterna var många för att undvika regelrätta betalningsinställelser, som att först trycka mängder banksedlar och/eller spä ut ädelmetallen i mynten och sedan lösa in dem till lägre belopp än det nominella värdet. Liljencrantska myntreformen 1777 var en sådan.

Ett annat trick var att utnyttja det geopolitiska läget. När Sverige, som under lång tid fått stora bistånd och lån av Frankrike, till slut insåg att Napoleons stjärna var kraftigt dalande beslöt man 1812 att ensidigt skrota statsobligationer som ägdes av franska eller franskallierade intressen. En partiell men ändå klar betalningsinställelse . Vips, så var statsskulden halverad.

Eftersom man inte kan skicka kronofogden till en suverän stat, annat än genom att skicka en armé, är det svårt att tvinga fram betalningar. Även om både britter och amerikaner invaderat länder som vägrat betala sina skulder är det i normalfallet inte mycket man på fredlig väg kan göra som utlånare, annat än att under lång tid vägra låna ut nya pengar.

Men uppenbarligen är minnet kort, med tanke på hur många gånger olika stater ställt in betalningarna.

I fallet Grekland har det hänt fyra gånger på 1800-talet, en gång på 1900-talet och senast i år genom den färska skuldavskrivningen.

Spanien har gjort det ungefär 20 gånger sedan 1500-talet, men har nu avhållit sig sedan inbördeskrigets dagar. Frankrike har nio kredithändelser sedan 1500-talet, varav den senaste i samband med Napoleonkrigen 1812. Tyskland har på federal nivå gjort det 1932, 1939 och 1948.

Betänker man landets relativt korta historia är annars Venezuela väl positionerat att på sikt bli inofficiell världsmästare i inställda betalningar. Efter sex stycken debacle på 1800-talet tog det nästan 100 år innan det var dags för handfull nya hela eller delvisa betalningsinställelser efter 1980-talet.

När ett lands skuldbekymmer passerar gränsen för det hanterbara visar dock historien att det är farligt att driva en för hård linje. De skulder, beronde på krigsskadestånd, som knäckte den tyska ekonomin beredde vägen för Hitler och nazismen. I dagens Grekland ser vi extrema partier till både höger och vänster ta plats i parlamentet.

Falklandskriget var mer eller mindre en effekt av den argentinska skuldkrisen i början på 1980-talet. Faktum är att Argentina ställt in sina betalningar tre gånger sedan 1980. Långt färre än Brasilien.

I USA, där många sturska ekonomiska kommentatorer hånfullt pekar finger  åt eurokrisen, glömmer man lätt den egna historien på både federal och delstatsnivå.

Här följer en lista över suveräna staters inställda betalningar och/eller skuldsanering. Den är lång. Klicka här.

Inte heller valutaunioner eller växelkurssamarbeten hotar världen om de går havererar. Bretton-Woodssystemet reglerade 1945-1971 växelkurserna för alla medlemsländer i Internationella valutafonden. När USA:s kostnader för Vietnamnkriget skenade så övergav man systemet vilket ledde till att det föll samman.

Den latinska myntunionen från 1800-talet, som omfattade Frankrike, Italien, Schweiz, Belgien och Grekland, minns få idag. Det dansk-svenska svaret med en skandinavisk myntunioinen har också fallit i glömska bland gemene man och kvinna. Efter 1700- och 1800-talets återkommande statsskuldproblem användes guldmyntfot. Värdet på kronan bestämdes så att ett kilo guld skulle motsvara 2 480 kronor.

Dessförinnan hade vi daler, eller riksdaler, men det var inte en isolerad svensk historia utan ett internationellt myntsystem som baserades en bestämd mängd silver. Det första myntet präglades 1518 och blev så småningom på 1700-talet gångbar i hela Europa. De sista dalermynten präglades på 1930-talet.