Riksbanken har gett oss ett par tänkvärda lektioner i år. Den första kom i februari, då mot allas förväntan Riksbanken höjde räntan till 4,25 procent. Nästa lektion kom den tredje juli, då banken höjde ytterligare en gång till 4,5 procent. Men, och det var det viktiga, samtidigt annonserade banken att det nog skulle behövas yttrligare två höjningar under hösten, något som överraskade finansmarknaden. Beslutet att höja räntan var inte det viktigaste. Det var i stället användandet av bankens andra medel, central bank talk.

Detta visar en gång för alla att Riksbanken ser på inflationen vid räntebesluten, inte det aktuella konjunkturläget eller arbetsmarknaden. Tidigare har till och med de flesta analytiker på finansmarknaden missförstått Riksbankens uppdrag. Man har sett för mycket till konjunkturläget, för litet till inflationen och inflationsförväntningarna

Räntebesluten togs alltså trots en uppbromsande tillväxt i världsekonomin, krisartad utveckling bland hushållen i USA och tilltagande turbulens på de finansiella marknaderna. Förenta Nationernas prognos för världsekonomins tillväxt hade nyligen sänkts från nästan fyra procents tillväxt till under tre procent. Den svenska tillväxten beräknas av Riksbanken bli 1,2 procent nästa år, klart under ekonomins kapacitet att växa. Eftersom den uppmätta inflationstakten i juni steg till 4,3 procent, från fyra procent månaden före, ökar sannolikheten för att Riksbanken faktiskt kommer att genomföra det Banken varnade för den tredje juli.

Hittills har det varit tämligen tyst om Bankens beslut i juli. Bara Dan Andersson, LO:s chefekonom, har sagt att han inte förstår vad banken har för mål för sitt agerande.Det är ett konstigt uttalande, eftersom Riksbankens budskap är glasklart och i full samklang med den svenska lagstiftningen. Målat är fast penningvärde, inget annat.

Men, bered Er på bankbråk i höst. Ekonomin försvagas i snabb takt. Exporten bromsar upp. Investeringarna är svaga. Hushållen håller i plånboken, vilket syns i detaljhandelsförsäljningen. Nästa räntebeslut, om inflationen inte har kommit ner ordentligt, blir en höjning. Då blir det strid. Riksbankens ställning har inte varit en stridsfråga under senare år därför att det gått bra med höga reallöneökningar, snabb tillväxt och låg inflation. Den tiden är nu förbi. Den nya ordningen med inflationsmål och en självständig Riksbank kommer under omprövning.

Vänsterpartiet vill återpolitisera Riksbanken, om det motionerar partiet ständigt. Inom socialdemokratin är den självständiga Riksbanken inte älskad, utom möjligen av partiledningen. Inom fackföreningsrörelsen ligger en skepsis och gror om att tjänstemän, inte valda politiker, har makten över räntebesluten.

Risken är att strider här hemma kommer att få inspiration från EU och ECB. Frankrike har aldrig varit ekonomiskt liberalt. Nu är Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, ordförande i EU. Hans attacker mot ECB:s självständighet kommer därför att få starkt genomslag. Sarkozy anser sig i kritiken av ECB:s penningpolitik (banken höjde räntan till 4,25 procent i början av juli) ha stöd av Silvio Berlusconi, premiärminister i Italien och av Luis Rodrigues Zapatero, Spaniens premiärminister. Tyskarna är pålitliga i sitt inflationsmotstånd, men Sarkozy vill räkna in Tysklands finansminister som motståndare till ECB:s penningpolitik.

Kampanjen mot ECB:s räntehöjning har föranlett EU-kommissionens ordförande Jose¿ Manuel Barroso att säga att ¿när det gäller inflation har jag mer förtroende för centralbankens ledning än för politikerna. Centralbankens ledning påverkas inte av kortsiktig politiska påtryckningar¿.

Var beredd

, i höst kommer striden om bankens självständighet också till Sverige.