Sverige må vara en politisk dvärg, men när man reser i Europa är vårt land ständigt närvarande genom våra internationella företag.

På vägarna trängs man med Volvo och Scania. I hemmen ser man produkter från Electrolux, ABB, SCA och Ikea. I trädgårdarna puttrar Husqvarnas maskiner. På tunnelbanan läser folk Stieg Larsson och Hennig Mankell iförda H&M:s kläder. Reklamskyltarna i storstäderna vittnar om svenskt närvaro helt utanför de proportioner som vår storlek skulle motivera.

De internationella företagens verksamhet påverkas av handelspolitik, valutapolitik, internationell skattepolitik, finansmarknadernas organisation och regelverk. Sverige får allt mindre att säga till om i dessa spörsmål. 

Inför ordförandeskapet i EU sa näringsminister Maud Olofsson att hon tyckte det skulle bli "kul att leda 500 miljoner". I svensk media var man som vanligt uppjagad och man undrade oförskämt om statsministern var nervös.

Ordförandeskapet sköts nog habilt, men det är påtagligt hur litet det betyder i världspolitiken. Jag följer ett par europeiska tidningsöversikter och jag har de senaste veckorna rest i Frankrike och Tyskland. Den svenska regeringen och statsminister Reinfeldt är praktiskt taget obefintliga i media, utom i Sverige.

Inte ens vid rapporteringen från EU-möten märks de svenska ministrarna. T.o.m. lilla Luxemburgs Jean-Claude Juncker får mer utrymme i europeiska media än Reinfeldt. Den ende som skymtat i media är finansminister Anders Borg, i samband med att han läxade upp Lettland för att landet inte fullföljde sina budgetåtaganden.

Det är kanske positivt. Det är ett tecken på att ordförandeskapet flyter på utan skandaler. Världspolitiken leds av Sarkozy, Merkel, Brown och Obama. Sverige är marginaliserat. EU leds i realiteten av de tre stora i EU och ordförandeskapet gäller mest att organisera möten. Detta är ju också president Sarkozys önskan. Efter det taffliga Tjeckiska insatsen har han uttalat att små länder inte borde få ordförandeskapet.

Just nu stöps världspolitikens ledande organ om. Nya stormakter växer fram och kräver utrymme, andra krymper. Kina, Indien och Brasilien vill ha inflytande i de ledande organen, som motsvarar deras betydelse. De skall med rätta beredas plats i Valutafondens (IMF) styrelse, vilket dock riskerar att tränga ut Sverige än mer. Just nu delar Sverige en plats med de nordiska länderna och Baltikum. Vår representation alternerar, än så länge.

G20-gruppen, som spelat en ledande roll i hanteringen av finanskrisen har ersatt G8 (och G7). Det är en utökning från de västliga industriländerna till att omfatta de nya utvecklingsländerna. Sverige var utan säte och är utan säte i dessa för världspolitiken avgörande arenor. När Lissabonfördraget träder i kraft mister vi den permanenta kommissionärsplatsen i Europeiska Unionen.

Sverige är en relativt stor bidragsgivare till IMF, EU och BIS (centralbankernas samarbetsorgan i Schweiz). I takt med att Sverige trängs ut, när de framväxande stormakterna tar plats, borde vi ompröva alla våra bidrag till dessa internationella organisationer. Finansieringen bör vara kopplad till inflytandet.

För internationellt verksamma storföretag är det viktigt att de är baserade i ett land som har ett ord med i laget. För de svenska storföretagen blir det allt mer negativt att Sverige marginaliseras i de multinationella institutionerna.

Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA driver en hård intressepolitik till förmån för de egna företagen. Subventionsreglerna i EU kringgås av främst Tyskland. Frankrike struntar i kraven på liberalisering av marknaderna. De svenska internationella företagen lämnas alltmer därhän.

Med framväxten av Bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) och även andra länder i Afrika och Asien kommer Sverige att mista inflytande utom och inom EU.

För företagen blir det alltmer en nackdel att företrädas av en politisk dvärg.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden som krönikör på placera.nu. Han socialdemokrat och tidigare vice Riksbankschef.