Den europeiska centralbanken, ECB, vräker ut miljardlån till omkring 1 procents ränta till Europas affärsbanker. Trots detta har de svenska bankerna valt att inte ta del av låneerbjudandet. Bankernas företrädare har hävdat att detta skulle "sända fel signaler", det vill säga att genom att ta del av krislån skulle man själv framstå som krisdrabbad.

Vår gissning är att de svenska bankerna inte utnyttjar ECB:s lån eftersom det i förlängningen riskerar att sänka lånemarginalerna i branschen, det som gör bankerna så lönsamma.

Vi anser att dagens argument från bankföreträdare att ett utnyttjande av lånemöjligheten skulle "sända fel signaler" ekar tomt. I vilken annan bransch skulle ett sådant argument för att hålla uppe priserna gentemot kund betraktas som rimligt?

Egentligen borde alla intressegrupper kring bankerna vara upprörda:

För att börja med aktieägarna så borde dessa vara upprörda över att bankerna avstår att låna ECB-pengar i tre år till en ränta på runt 1 procent. För även bankernas egna analytiker borde väl med lämplig riskspridning kunna få till en avkastning överstigande en procent per år för treårsperioden. Så ur den aspekten går aktieägarna därmed miste om en i de närmaste riskfri vinst när bankledningarna sätter näsan i vädret och väljer att inte ta del av denna "nödutlåning".

Än mer upprörda borde lånekunderna vara. Vi har sedan länge hört bankerna förklara stigande räntor på utlåning med att även räntekostnaderna för bankerna stigit. Ett skäl som framhållits från bankernas sida är att man för att möta den stora efterfrågan på korta räntor från kundernas sida själva tvingats låna upp på allt lägre tidshorisonter.

Nu finns det i princip obegränsad tillgång på korta krediter för bankerna och det är egentligen ett svek mot kunderna att inte utnyttja denna nya källa för att på så sätt sänka kundernas räntekostnader. Det borde dessutom kunna göras med ett bibehållande av bankvinsterna.

Och sist men inte minst borde ekonomisk-politiska beslutsfattare börja fundera ordentligt på vad de svenska bankerna egentligen håller på med.

När Riksbanken sänkte räntan i slutet av förra året så valde våra storbanker att inte följa efter med sina utlåningsräntor. Förutom att det sticker i ögonen att man på detta sätt höjer sina marginaler så innebär det också att bankerna sätter Riksbankens kanske viktigaste ekonomisk-politiska stimulansåtgärd ur spel. För till syvende och sist är det ju meningen att en räntesänkning från Riksbanken ska bidra till sänkta räntekostnader i hela ekonomin och därmed ökad ekonomisk aktivitet.

På samma sätt är en av grundtankarna med ECB:s utlåning att få fart på Europas ekonomier. För krisländerna handlar det väl närmast om att undvika en total kollaps på finansmarknaderna. För ekonomier med bättre ekonomiska förutsättningar handlar det dessutom om att få ned räntor och stimulera till kreditgivning. Inte minst viktigt att farten hålls uppe i dessa ekonomier för att underlätta krishanteringen i stort.

När svenska banker avstår ECB:s lånemöjligheter, som är öppna för alla europeiska banker, så väljer man än en gång att ställa sig vid sidan om och underminerar därmed den ekonomiska politikens yttersta syfte. Att det är just centralbankernas agerande man underminerar är extra bittert eftersom det är just dessa som i vanliga fall är affärsbankernas yttersta beskyddare.

Nu menar vi inte att svenska banker ska sköta hela sin lånefinansiering via ECB. Men på marginalen skulle dessa lån kunna användas för att få till en bättre fungerande räntemarknad. Om det nu är där som skon klämmer, vilket bankerna själva hävdar.

Vi kan heller inte låta bli att undra över varför inte någon enda av de stora svenska bankerna utnyttjar denna lånemöjlighet för att stärka sin egen position? Eller har alla enskilt kommit på att det bästa för den egna banken är att avstå ECB:s generösa erbjudande? Det tycks i alla fall rimma illa med tanken på fri konkurrens och vinstmaximerande företag.