Det är intressant att fråga sig vad som skall driva världsekonomin när den värsta krisen är över. USA kommer inte att vara den motor som vi vant oss vid under de senaste 10 åren. Landet har hela tiden haft underskott i bytesbalansen (grov taget i handeln med omvärlden) på omkring 5 procent av sin BNP.

Finansieringen har skett genom att sälja amerikanska obligationer till främst Kina, men också andra länder som Japan och Sydkorea. Utvecklingen under de gångna tio åren kan inte fortsätta. USA måste börja vända sina underskott till balans, både underskottet i statsbudgeten och i bytesbalansen. Detta blir en broms på världsekonomin.

För att få ordning på bytesbalansen måsta värdet på dollarn falla för att hjälpa upp exporten, samtidigt som hushållen börjar spara och regeringen börjar finansiera sina utgifter med skatter. Räkna alltså med en svag dollar, stigande räntor och svag importefterfrågan samt tilltagande inflation i USA - alltså svag draghjälp för omvärlden.

Under det senaste decenniet har vi vant oss vid att USA har varit världsekonomins starka motor.  Drivkraften har varit USA:s konsumenter, som spenderade hela sin inkomst och mer därtill. Näringslivet blomstrade, investeringarna byggde på höga vinster och lånade pengar, inte minst lån från utlandet. Just nu tar USA återigen lednigen för att stimulera världsekonomin. Insatserna för att vända krisutvecklingen är ofantliga och lovvärda.

Kongressens budgetkontor uppskattar underskottet i den federala budgeten till 1 200 miljarder dollar. Volymen trotsar förståndet. Andra bedömningar pekar på ett upplåningsbehov på 2 000 miljarder eller 14 procent av USA:s BNP.

USA:s ekonomi är världens största, så dessa tal är inte triviala ens i världsekonomin och som belastning på världens finansmarknader. USA:s ekonomi utgör omkring 20 procent av världsekonomin. Det betyder att USA:s budgetunderskott motsvarar ungefär 3 procent av världens samlade produktion.  Det blir oundvikligen konsekvenser för ränteutvecklingen av detta.

Samtidigt suddas skillnaden ut mellan finanspolitik och penningpolitik. Styrräntorna är låga, t.o.m. noll i USA, och centralbanker börjar köpa långa obligationer och kommersiella värdepapper med svällande balansräkningar i centralbankerna som resultat. Följderna av detta har vi inga erfarenheter av.

Likväl anser nobelpristagaren Paul Krugman att åtgärderna är otillräckliga för att fylla det gap som uppstått i resursutnyttjandet genom efterfrågebortfallet. Han talar om ett ¿Obama-gap¿ och han anser att alltför stor del, 40 procent av stimulanserna, är skattesänkningar, som ¿riskerar¿ att sparas av hushållen. Paul Krugman är vår tids superkeynesian, som länge övervintrat i ett nyliberalt klimat.

Andra länder gör också finanspolitiska insatser men inte alls i samma storleksordning, utom kinesernas som tagit i kraftigt. Tyskland tvekar och gör minst. Storbritannien, som gör mest bland OECD-länderna, behöver låna upp 10 procent av BNP. Spänningen ökar mellan euro-länderna som är fastlåsta vid en styrränta och en valutakurs, så länge det håller.

Detta är den akuta krisbekämpningen. Utsikterna är därför helt olika på kort och lång sikt. Först blir det stigande arbetslöshet och sjunkande BNP, som kraftfullt bekämpas med penning- och finanspolitik. Den kampen sår fröet till stigande inflation men svag tillväxt efter återhämtningen.

Enorma obalanser i USA:s budgetar skall saneras, samtidigt som många av Europas länder, Spanien, Frankrike, Storbritannien och i någon mån Tyskland, också behöver stärka statsfinanserna. Alltså, först kamp mot arbetslöshet sedan mot inflation. Det gäller, som det heter, att hantera ett helvete i taget.