Förre Fed-chefen Alan Greenspans doktrin att aldrig punktera en bubbla, men ta hand om konsekvenserna när den väl spricker, visar sig nu vara farlig.

Trettiotalskrisen och den nu pågående finanskrisen har det gemensamt att de inte utöstes av någon yttre händelse såsom rusande oljepriser eller något attentat mot ett västligt industriland. De båda sammanbrotten var och är inbyggda i själva marknadssystemet.

Den nuvarande krisen har sitt ursprung på fastighetsmarknaden i USA. Ett fundamentalt fel var fastighetsvärderingarna. Värderingarna skall i princip inte påverkas av kreditgivningen . Men kreditgivningen i sig själv drev på fastighetspriserna i en ständigt uppåtgående spiral. När priserna steg kunde ett och samma fastighetsobjekt ge underlag för allt högre krediter. På toppen av boomen nådde både krediterna och fastighetspriserna maximum.

De politiska konsekvenserna av detta borde bli långtgående. Det måste väl kallas kapitalismens och marknadsekonomis slutliga triumf att de politiska partierna knappast reagerar med systemkritik.

I vårt land kan man inte vänta sig att de borgerliga partierna skall ifrågasätta systemet. Märkligare är att den samhällskritiska socialdemokratin inte reagerar med någon analys. Socialdemokratin har ändå en historia av antikapitalism.

Socialdemokratins ekonomiske talesman agerar reaktivt med vällovliga krav på traditionella konjunkturstimulanser. Partiledaren Mona Sahlin är inte förmögen att med auktoritet tala om ekonomiska frågor, än mindre tänka konstruktivt om ekonomiska system, därtill är hon för okunnig. Kompetenser i hennes omgivning har stötts ut.

Det är lätt att se några uppenbara fel i nuvarande ordning.

Om fastighetspriserna stiger år efter år snabbare än hyresintäkterna, om skogspriserna stiger år efter år mer än priserna på timmer och massaved och om aktierna stiger så att p/e talen går mot 20, 30 och 40 måtte det väl vara befogat att strama åt penningpolitiken, även om kärninflationen är låg?

Ett viktigt steg blir att på något sätt omdefiniera penningpolitiken för att inkorporera tillgångspriserna - priserna på aktier, fastigheter, skog mm - i målet för penningpolitiken.

Kapitalkraven på bankerna är procykliska, de borde vara variabla så att de skärps i högkonjunkturer och mildras i nedgångar.

Nya finansiella produkter bör genomlysas och godkännas av reglerande myndigheter innan de lanseras.

Banker bör inte tillåtas lyfta ut riskfyllda investeringar ur balansräkningarna och gömmas i sidoinstitut, utan att bankerna själva behåller stora delar av skuldförbindelserna.

"Credit default swaps", försäkringar mot att obligationer och andra skuldförbindelser förlorar sitt värde genom betalningsinställelse, fick världens största försäkringsbolag, AIG, på fallrepet. Räddningen kostade finansdepartementet i USA mer än 125 miljarder dollar. Denna marknad är helt oreglerad och växte till 50 billioner dollar (50 miljoner miljoner!) mångdubbelt mer än de underliggande obligationerna.

Det tar ett tag att bygga upp en sådan bubbla, men kollapsen kommer desto plötsligare och snabbare. Slutsatsen är att finansmarknaderna ibland inte speglar de fundamentala villkoren i ekonomin. Detta återkommer då och då; senast i USA, nyligen i Baltikum och i början av 1990-talet i vårt land.

Allt mer komplexa finansiella instrument, svårgenomskådade sofistikerade lånekontrakt och derivat, konstruerade av smarta finansiella ingenjörer, rundar de hinder som eventuella regleringar utgör.

Finansmarknaderna är internationella. Bankerna opererar gränsöverskridande. En kris i ett land spiller över till andra länder. Finansinspektionerna är nationella och den internationella övervakningen är näst intill obefintlig.

Det kommer att ta år

att bygga upp ett nytt internationellt regelsystem, som Bretton Woods var efter andra världskriget, som tar hänsyn till internationaliseringen genom de fria kapitalrörelserna och de finansiella institutens verksamhet över nationsgränserna.