Det är nu drygt ett år sedan bolånekrisen seglade upp i USA. Återverkningarna syntes direkt på finans- och aktiemarknaderna. Många småsparare frågade sig hur de skulle agera. Analytiker och bankekonomer brukade framträda i media inför en undrande allmänhet.  De råd som gavs var genomgående: "Sitt still i båten".

Proffsen hade börjat sälja aktier, men rådet till småspararna var att behålla sina innehav. Jag kan inte påminna mig att jag någon enda gång hörde rådgivare rekommendera allmänheten att sälja åtminstone litet av det innehav man hade.

Man kan verkligen fråga sig varför. Börsen hade stigit i ungefär fyra år. Även om den inte var orimligt övervärderad, som omkring sekelskiftet, låg många nyckeltal högt. Efter fyra års uppgång som medfört normala eller höga värderingar kom en kris som, trots lugnande försäkringar om motsatsen, riskerade att bli osedvanligt djup och långvarig. Det var inte bara fråga om en svacka i efterfråga utan kris för förtroendet mellan banker och andra institut på finansmarknaden till följd av stora kreditförluster.

Var och en av småspararna som följde rådet att behålla aktierna råkade ut för förluster, potentiellt eller realiserat. Priset tas nog av den fondreklam som tyckte att det var en fördel med fallande aktiekurser för då får ju fondsparare fler andelar för sina månatligt avsatta pengar.

I början på augusti i år vände börsen upp under en vecka. Genast deklarerade ekonomiskribenter att nu har det vänt, det är dags att gå in på börsen. Mäklare och förvaltare kontaktar depåinnehavare och andra investerare och säger att nu är det dags att köpa aktier.

Varför skulle börsen vända nu? Det har börjat en självgenererad nedgång i det ledande landet i Europa, Tyskland, vår största exportmarknad. I Sverige sviktar export, investeringar och privat konsumtion. Industrikonjunkturen viker, liksom företagens och hushållens framtidstro. Företagens vinster kommer att falla nästa år.

Det brukar heta att börsen ligger ett halvår före den reala ekonomin, så en börsuppgång nu skulle indikera en vändning i den reala ekonomin våren 2009. Jag misstänker, tvärt emot detta, att vi står inför en lång konjunktursvacka, som just har börjat. Först kom finanskrisen sedan följde exportbortfall, därefter förtroendesvikt och nu en självgenererad nedgång i Europa och i Sverige.

Världens näst största ekonomi, Japan, är i recession, baksmällan efter OS i Kina medför risk för uppbromsning där och Ryssland kommer att mista direktinvesteringar och affärsmöjligheter utanför råvaruområdet på grund av den nya konflikten mellan väst och öst. IMF räknar ned nästa års tillväxt i världen till under 4 procent, med nedåtrisk. Företagens framtidstro inom EMU-området är i botten.

Konjunktursvängningar i Sverige har ofta sitt ursprung i internationella problem med exportbortfall för vårt land. Det är värre nu. Förtroendet mellan bankerna och andra finansinstitut är lågt, interbankräntorna höga, inte så höga i Sverige som i andra länder men effekter kommer nog även här via de svenska bankernas engagemang i det krisande Baltikum.

I oktober väntas en ny omgång av fallerade lån i USA. Finanskrisen och förtroendeklyftorna får ny näring.  Jag befarar att vi står inför det nya seklets värsta kris hittills. Det kan bli en långt utdragen nedgång, inte lika illa som den omkring 1990, men illa nog för att utfärda varningar för aktieköp.

Jag frågar mig, varför man aldrig ser rekommendationen till småsparare att sälja sina aktier. Är det omvårdnad om marknaden eller önsketänkande?