Under våren var Eurozonen så illa ute att bedömare befarade zonens upplösning. USA tycktes ha återvunnit sin styrka och uppvisade snabb tillväxt. EU-länderna gjorde omfattande räddningsinsatser, särskilt för Grekland och oron lade sig. 

Under sommaren började EU-området visa positiva tecken. Inte minst den tyska tillväxten tog fart, samtidigt som USA:s ekonomi visade tecken på försvagning. Arbetslösheten sjönk inte under 9,5 procent och tillväxten mattades.

Nu är oron för Europa och dess banksystem tillbaka, med Irland i förgrunden, samtidigt som bekymren med en alltför svag tillväxt i USA kvarstår. Ljuspunkten är fortfarande Asien även om Kina saktar in något. Trots allt gör WTO en synnerligen optimistisk prognos för världshandeln i år, en ökning med 13,5%.

I USA har problemen sin grund i hårda motsättningar om fördelningspolitiken. Republikanerna har lyckats framkalla ett Obamahat. Två av Fox News tv-kanaler hetsar mot Obama-administrationen 24 timmar om dygnet, på ett sätt som påminner om diktaturländers propaganda.

Fakta spelar ingen roll. Administrationens stimulansåtgärder beskrivs som fiaskon, trots att det av kongressen oberoende Budget Office, representerande båda partierna, har visat att stimulanserna förhindrade en depression av det slag som inträffade på 1930-talet.

Fakta om fördelningen av inkomsterna är bland annat följande: Från slutet av 1970-talet har den rikaste en procenten av inkomsttagarna ökat sina inkomster från 9 procent av alla inkomster till 23,5 procent. Medianinkomsttagaren tjänar mindre i dag realt sett än för 30 år sedan.

Dessa förhållanden ligger bakom världskrisen med aggressiv utlåningspolitik, låga räntor och stigande skuldsättning. Politikerna försökte att kompensera en frustrerad medelklass med stagnerande inkomster genom lätt tillgängliga lån.

Detta är del av förklaringarna till krisen enligt litteraturen om det som skett.

Prognosen för USA efter novembervalet, då delar av kongressen väljs om, är politisk blockering och handlingsförlamning. Ett Republikanskt representanthus (och kanske senat) kommer att blockera demokraternas försök till lagstiftning och skrota återhämtningspolitiken.

I Europa är det inte fördelningspolitiska motsättningar som är problemet, inte politiska blockeringar. Alla länder, krisande underskottsländer (Grekland), växande överskottsländer (Tyskland) och länder med någorlunda bevarat valutaförtroende (Storbritannien) går alla in för åtstramningspolitik.

Det tyska syndromet, med underskottsskräck, har spritt sig till hela Europa som om Keynes aldrig levt.

Tanken är att budgetsaneringen skall skapa förtroende och investeringsvilja och pigga upp konsumenterna.  Men det finns inga räntesänkningar kvar att hämta in som följd av saneringen. Och alla länders valutor kan inte falla.  Årets världshandelssiffror lär inte stå sig under kommande åtstramning och bortfall av lageruppbyggnad.

Problemet i Europa är att banksektorn i stora länder som Tyskland har många svaga inslag. Landesbankerna, delstatsägda, och några sparbanker riskerar att få slå igen, särskilt med de nya Basel III-reglerna som kräver flerdubbling av primärkapitalet, från 2 till 7-10 procent. (Det skall ge viss säkerhet mot anstormningar). I Irland är risken för bankkollapser fortfarande överhängande.

Stämningsläget i ekonomin svänger månad för månad, för att inte säga dag för dag. Detta är vårt öde för flera år framåt, ty att döma av den ekonomiska historien följs finanskriser av långt utdragen stagnation. Detta kommer att drabba Sverige indirekt, eftersom vi inte hade någon finanskris denna gång, men vi kommer att drabbas av svag exportutveckling under saneringen i omvärlden.

Efter valresultatet i Sverige, utan majoritetsregering de närmaste åren, frågar man sig hur de fina resultaten från de senaste 15 åren av ansvarsfull ekonomisk politik skall kunna upprätthållas.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.