Trots att bankvärlden har statsmakterna att tacka för sin överlevnad har bonusutbetalningarna återtagits i de överlevande bankerna på båda sidor av Atlanten.

Finansinspektionen i Sverige tvingas hota med sanktioner, därför att över hälften av de finansiella institutionerna i Sverige struntar i de nya bonusreglerna. Swedbank, som var mycket nära att duka under genom överdriven kreditgivning i Baltikum, planerar ett bygge i Sundbyberg, som överträffar det mesta i bankväsendets skara av palats.

Ödmjukheten varade inte länge. Förre ordföranden i Swedbank, Carl Erik Ståhlberg, som bidrog till eländet i Baltikum och Ukraina, förses med en överdådig pension. Som sagt, minnet är kort.

Före år 2008 var den allmänna meningen att finansmarknaderna är självreglerande. Men en tänkande ekonom vid Berkerly-universitetet, med finansanalys som specialitet, sade att "i skyttegravar finns inga ateister och under finanskriser finns inga libertarianer". Bedömningarna skiftar men finansmarknaderna har inget minne, de blickar bara framåt.

Under finanskrisen var politiker och analytiker klara över att dessa marknader måste återregleras och deras aktiviteter begränsas. Arbetet med de så kallade Basel III-reglerna inriktades på detta, men bankmännen i världen började snart lobba mot regleringarna. För närvarande är regleringsförslagen lindrigare än vad som var tänkt tidigare och implementeringen är framskjuten till 2019. Innan dess hinner de urvattnas ännu mer, eller så inträffar en ny finanskris innan vi hunnit dit.

Det är inte lite som statsmakterna gjort för att rädda världen från den förödande kris som hotade 2008-2009. Centralbankerna i USA, Kina, EU och Storbritannien ingrep för att rädda banksystemen med insatser som saknar jämförelse.

År 2008 avsatte USA 787 miljarder dollar till finanspolitiskt stöd emot en hotande depression. Kina satsade 586 miljarder dollar och EU 750 miljarder euro. Till detta kommer olika mindre program både i de stora länderna och i andra mindre länder.

Därtill kommer regeringarnas finanspolitiska insatser, som resulterade i de statsfinansiella problem som nu är hotfulla för den fortsatta återhämtningen i världsekonomin. USA och Storbritannien tog på på sig de största åtgärderna mot krisen. För det straffas Obama av opinionen och Storbritanniens regering föll.

Centralbankerna har vida överskridit de regler som styr deras normala verksamheter: Tidigare hade de uppgiften att vara "lender of last resort", nu har de blivit "investors of last resort".

De började skapa likviditet så att finansiella institutioner kunde byta riskfyllda och dåliga värdepapper mot statsobligationer. De skapade helt enkelt en konstlad marknad för oönskade värdepapper. De gav direkta lån och accepterade värdepapper, tidigare oanvändbara som säkerhet, för lånen, det gällde allt från företagsobligationer till inteckningar i kommersiella fastigheter.

Den nu pågående processen av "quantitative easening" i USA innebär uppköp av långa skuldförbindelser på den öppna marknaden, för att hålla nere de långa marknadsräntorna.

Svenska staten inrättade en stabilitetsfond, som gav staten möjlighet att på olika sätt stödja kreditinstitut.  Det inrättades ett garantiprogram för banerkas upplåning (mot en avgift).  Staten införde ett program för kapitaltillskott om max 50 miljarder och insättargarantierna utvidgades.

I Sverige blev de finanspolitiska åtgärderna mer begränsade än i andra länder. USA, Kina och EU gick längst. Resultatet är bland annat att USA nu är världens mest skuldsatta nation och den största låntagaren med stora bytesbalansunderskott och underskott i statsbudgeten. I Storbritannien genomförs en budgetsanering som återinför hotet om depressionen där.

Men på finansmarknaden sväller bonusarna åter, och det knorras över regleringar. Ödmjukheten borde vara utbredd bland finansmarknadernas aktörer.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.