Feds förre chef, Alan Greenspan, var rådgivare till alla presidenter från Nixon till Bush d.y. Han säger i sina memoarer att han träffade endast en "normal" president och han var inte vald - Gerald Ford. Greenspan anser att var och en som försöker bli Amerikas president omedelbart borde diskvalificeras för jobbet. Det är inte lätt att begripa att någon vill ha jobbet nu.

Vad vet vi om alla utestående värdepappersinstrument? Optioner, terminskontrakt, warranter och swappar, alla i grunden olika slags försäkringskontrakt, som förr eller senare faller ut. Har någon översikt över detta? Vilka överraskningar väntar här, i Asien, övriga Europa och i USA? Det blir nog en kall och lång vinter.

Den totala skuldstocken i den amerikanska ekonomin uppgick 2007 till nästan 350 procent av BNP. Hushållen är djupt skuldsatta. Deras skuldstock utgjorde samma år 100 procent av BNP. Men de som får gå från hus och hem är inte personligt ansvariga för de skulder som återstår när huset är överlämnat till banken. De svenska hushållens skuldstock är jämförbar med den amerikanska men här kvarstår ett personligt ansvar även för inteckningslån, som inte täcks av husens värde.

Den totala offentliga skuldsättningen i USA är 50-60 procent av BNP men budgetunderskottet kommer att fördubblas genom den gigantiska räddningsaktion som sätts igång i landet. Statsfinanserna förstörs för lång tid. Bytesbalansen visar underskott på omkring 6 procent av BNP som skall finansieras internationellt (läs Kina) och därutöver den gigantiska stödaktionen till bankväsendet på 700 miljarder dollar.

Riksgäldens och Riksbankens åtgärder här hemma är till för att upprätthålla det finansiella systemets funktioner, liksom den gigantiska hjälpaktionen från den amerikanska regeringen. Men en säker gissning är att det kommer fler kriser, både i europeiska och amerikanska finansiella institut. 

Att döma av tidigare erfarenheter står vi inför en djup och lång konjunkturnedgång. Det blir värst i USA men därmed påverkas hela världen. Osäkerheten är stor. Investeringar hålls tillbaka. Finansieringen av de projekt som trots allt fullföljs blir svår. Bankerna håller på sina kassor för att säkra sin likviditet. Utlåning och upplåning mellan banker och andra finansinstitut hålls tillbaka.

Samtidigt noterar vi att Riksgäldkontoret plötsligt säljer skattkammarväxlar till ett belopp på 150 miljarder, som staten inte behöver. Staten finanser är i gott skick. I stället skall dessa miljarder finansiera inköp av bostadsobligationer samtidigt som de svenska bankerna tillåts att använda bostadsobligationer från bankerna närstående institut som säkerhet upp till 75 procent av vad de lånar i Riksbanken. Det normala har tidigare varit 25 procent. Kombinationen av lugnande uttalanden och faktiska åtgärder är inte helt förtroendeingivande.

Under de senaste dagarna har vi fått upprepade försäkringar att det svenska banksystemet fungerar väl, liksom hela det finansiella systemet. Bankerna kan utan svårigheter ta upp de lån de behöver, även om de får betala mer än tidigare, särskilt Swedbank.

Det finns ett par exempel på mycket allvarliga konjunkturstörningar. Den svåra krisen på 1930-talet och krisen omkring 1990. Det gemensamma med dessa grava störningar var att de föregicks av finansiella kriser. Dessa två exempel och liknande svåra kriser i andra länder lär oss att en konjunkturnedgång som föregås av en finansiell kris blir djupare och längre utdragen än andra mer konventionella konjunktursvackor.

Japan kan räcka som exempel. Det tog den japanska ekonomin 10 år av närmast stagnation att komma ur den finanskris som Sverige tog sig ut på 4-5 år, om vi räknas 1996-97 som slutpunkten för vår kris. Då kom nämligen den privata konsumtionen igång igen.

Konjunktursvängningarna i vårt land brukar härröra från förändringar i exporten. När världsmarknaden försvagas minskar den exportillväxten, vinsterna försämras i främst industrin, investeringarna faller, sysselsättningen går ner och hushållens konsumtion bromsas upp. Detta är det typiska förloppet.

Som sagt, räkna med en lång och kall vinter.