Ett första besked väntas efter EU-toppmötet den 20 oktober men senast på G20-mötet den 3 november måste en mer genomgripande lösning presenteras för att undvika kaos på världens marknader.

Det som har fått förväntningarna på en sådan lösning att skjuta  höjden under de senaste veckorna är den rejäla omsvängning som de europeiska ekonomisk-politiska ledarna gjort under de senaste veckorna, främst Frankrikes och Tysklands ledare Nicolas Sarkozy och Angela Merkel.

Efter att tidigare styvnackat ha hållit fast vid linjen att alla länder ska betala sina skulder så är vår tolkning av den senaste händelseutvecklingen att man nu börjat förbereda sig för ordentliga skuldnedskrivningar i de hårdast drabbade länderna. I första hand gäller det Grekland men även andra länder väntas behöva, och få, skuldlättnader.

När en sådan nedskrivning genomförs måste först kreditmarknaden stärkas genom att den europeiska banksektorn tillförs nytt kapital. Detta för att undvika kaos på finansmarknaderna och en närmast total upptorkning av krediter, i likhet med den vi såg efter Lehman-kraschen 2008.

Det är därför som den europeiska banktillsynsmyndigheten EBA nu genomför en uppdatering av det stresstest av bankerna som genomfördes i somras. Ett av stressalternativen är av allt att döma att se hur mycket kapital banksektorn behöver i det fall en grekisk skuldrekonstruktion kommer att ske.

Utomstående bedömare talar om ett kapitaltillskott på mellan 100 miljarder och 200 miljarder euro men siffran kan komma att hamna betydligt högre än så. Allt handlar om under vilka förutsättningar som stresstestet genomförs. Bland annat handlar det om storleken på den grekiska och andra krisdrabbade länders skuldnedskrivning och vilket kärnkapitalkrav som sätts på bankerna,

Ett minimikrav för att testet inte ska betraktas som meningslöst tycks landa på nivån 50 procents skuldnedskrivning av den grekiska skulden och mindre nedskrivningar i länder som Portugal, Irland och eventuellt Italien och Spanien.

Dessutom måste nivån på bankernas kapital i förhållande till utlåningen sannolikt höjas från det tidigare testets 7 procent. Nämnas kan att amerikanska banker numera har en kärnkapitalnivå på runt 13 procent men att det europeiska kravet lär hamna kring 8-9 procent. Antaganden om en en större skuldnedskrivning och högre kapitalkrav för bankerna kommer sannolikt att bli nödvändigt för att uppnå den önskvärda trovärdigheten för testet.

Nästa stötesten är hur det nödvändiga kapitaltillskottet ska finansieras och genomföras. I första hand hoppas man att privata investerare ska ställa upp med kapital, men det bedöms av de flesta som ett orealistiskt alternativ och därför kommer det att krävas offentlig stöttning.

Den nuvarande europeiska krismekanismen, EFSF, är med sina 400 miljarder euro alldeles för liten för att samtidigt klara av att rekapitalisera bankerna och stötta utlåningen till krisdrabbade stater.

Ett förslag, som bland annat den europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet ställt sig bakom, är att EFSF ska kunna låna pengar på världsmarknaden. En annat idé är att EFSF enbart ska användas för att stötta banksektorn i länder som själva inte kan finansiera sig och ett tredje alternativ är helt enkelt att tillföra nytt kapital till EFSF.

Det finns redan intern kritik mot alla alternativ men det troliga är ändå att EFSF kommer att spela en nyckelroll i rekapitaliseringen.

En ytterligare fråga blir hur stor del av skuldnedskrivningen som den privata sektorn ska tvingas ta. Sommarens uppgörelse att privata aktörer skulle ta förluster på 21 procent är numera historia och nu talas det om spannet 30-50 procent.

Många har efterlyst att den europeiska centralbanken, ECB, ska ta ett mer direkt ansvar för hanteringen av banker och statsskulder. Men av allt att döma blir deras roll mer att fungera som smörjmedel i krishanteringen.

ECB har redan öppnat ny kreditlinor för att tillförsäkra bankerna nödvändigt kapital och ska köpa obligationer för 40 miljarder euro. Det är ingen vågad gissning att en hel del av dessa 40 miljarder kommer att användas för att säkerställa att Italien och Spanien kan fortsätta låna på den öppna kreditmarknaden till rimligt låga räntor. I förlängningen ser vi också räntesänkningar för att stötta den vacklande konjunkturen.

Andra akuta frågor som måste lösas är exempelvis vilket inflytande som politikerna ska få i de banker som kräver stöd, men även över hur finansmarknaden i stort ska styras i framtiden. Även de banker som inte får direkt stöd kommer ju att gagnas av att offentliga medel pumpas in i banksektorn.

Även politiskt kommer det att få efterverkningar eftersom länderna som tvingas ställa upp med kapital vill ha större inflytande och styrning över de länder som misskött sig. Det får ju knappast se ut som att man släpper Grekland ur rävsaxen utan att kräva lite skärpning och att nya former för den ekonomiska styrningen måste etableras.

En möjlig men för närvarande osannolik lösning är att man helt enkelt kickar ut Grekland ur EMU-samarbetet.

Det är en ganska diger lista på åtgärder som måste måste plockas fram och presenteras till G20-mötet den 2-3 november. Sett till politikernas agerande hittills tycks därför den nyvunna börsoptimismen vara lite överdriven men å andra sidan är den externa och interna pressen stor på politikerna att agera.

Dessutom handlar det inte om några oöverkomliga summor som måste skakas fram. Det gör oss måttligt, men dock, optimistiska. Men vi räknar med allt större rörelser på finansmarknaderna i takt med att dagen-D närmar sig.