Att den svenska börsen, trots ett italienskt val med sämsta tänkbara utfall och turbulensen kring Cypern, bara sjunkit med några tiondelar sedan vår förra marknadssyn, ser vi som ett styrkebesked för riskviljan på finansmarknaderna. Vi känner oss därför komfortabla med en fortsatt hög aktieandel i vårt allokeringsförslag men väljer ändå att dämpa aktieentusiasmen en aning och sänker aktieandelen från 70 till 60 procent. Det är fortfarande en hög andel men vi är ändå inte fullinvesterade ur ett långsiktigt riskperspektiv.

I nuvarande finansmiljö med låga räntor på såväl stats- som bostadsobligationer, och en företagsobligationsmarknad där man måste ge sig långt ut på riskskalan för att få rimlig avkastning, är aktier fortfarande huvudalternativet för den som investerar på lite längre sikt.

Råvaror är vi också positiva till och efter några tröga månader ser vi åter en försiktig uppgång på råvarumarknaderna. Detta trots att den överlägset viktigaste råvaran, oljan, fortsatt att sjunka i pris. Vi behåller därför en råvaruandel på 10 procent i vårt allokeringsförslag.

Detta innebär att ränteandelen justeras upp till 30 procent. Det ska dock inte ses som att vi blivit mer positiva till räntemarknaden generellt även om marknadsräntorna sjunkit under den senaste månaden och gett ränteinnehav en skjuts uppåt. Sjunkande räntor betyder att priset på den underliggande obligationen i sin tur stiger i pris.

Vår bedömning är dock att den lite mer långsiktiga trenden på räntemarknaden är fortsatt stigande räntor. Vår uppjustering av ränteandelen ska därför mer ses som en teknisk justering i väntan på att vi åter ska öka risktagandet genom aktieinvesteringar..

Den främsta orsaken till att vi blivit något försiktigare är inte i första hand den politiska och finansiella turbulensen i EMU-området eller de till synes eviga budgetbråken i USA. Visserligen visade marsutvecklingen på finansmarknaderna att politikerna fortfarande kan stöka till det, men samtidigt blev sättningarna på börsen ganska kortvariga.

För även om politikerna på bägge sidor om Atlanten tycks ha lagt sig till med något sorts "just in time-koncept" när det gäller att leverera politiska lösningar på akuta problem så finns det ändå någon sorts tilltro till att man inte ska stöka till det i sådan grad att en försiktig ekonomisk återhämtning äventyras. Det är i alla fall den tolkning vi gör av den senaste tidens marknadsrörelser.

Samtidigt är det konjunkturutvecklingen i stort, och inte politikerna, som ska fortsätta att elda på riskaptiten på finansmarknaderna. Det är en väsentligt skillnad mot i fjol när det var de massiva centralbanksstimulanserna som drev börsutvecklingen.

I det läget var förstås marknadsaktörernas riskaptit i hög utsträckning i händerna på de politiska beslutsfattarna, dit vi även räknar centralbanksledningar. Men bedömningen vi gör är att det inte finns något som helst skäl att tro på att centralbankerna i västvärlden ska göra annat än att fortsätta ösa på penningpolitiskt, i alla fall i det korta perspektivet. Däremot är vi högst tveksamma till om ökning av stimulanserna skulle tas emot med samma entusiasm som i fjol.

När det gäller konjunkturutvecklingen tycker vi däremot att det dykt upp ett antal frågetecken under de senaste månaderna.

De största frågetecknet rör utvecklingen i EMU-området där konjunktursignalerna generellt sett varit besvikelser under senare tid. Det är i stort sett bara Tyskland som har övertygat. Men att det viktiga IFO-indexet, som mäter humöret i tyskt näringsliv, överraskande backade i mars är en liten varningssignal även om nedgången var marginell. Med mycket svaga konjunktursignaler från Frankrike och Italien är det av avgörande betydelse att Tyskland kan agera konjunkturmotor i Europa.

Den andra sidan av det myntet är att förväntningarna på konjunktursignaler i EMU-området numera är mycket lågt ställda och potentialen för positiva överraskningar därmed ökat. Vi tror att det mycket väl kan bli så att vi snart får börja se något bättre signaler från EMU-ekonomierna men är inte beredda att satsa vår sista slant på ett sådant scenario.

Det andra frågetecknet rör Kina. Att det kinesiska nyåret i år firades i februari istället för som i fjol i januari har stökat till makrostatistiken från Kina rejält. Det gäller särskilt importen som sköt i höjden i januari men sjönk som en sten i februari. Eftersom Kina ska vara en av världsekonomins motorer även i år, framför allt som avsättningsmarknad för industrin i väst, är det viktigt för vår globala konjunktursyn att den kinesiska importen verkligen tar fart. Vi väntar med spänning på siffrorna för mars och med samma spänning väntar vi på tydliga signaler från den politiska ledningen hur man ska hantera en överhettad fastighetssektor och samtidigt få fart på den inhemska efterfrågan.

I övrigt har det överlag varit lite svaga konjunktursignaler från övriga tillväxtländer och även det föranleder en viss försiktighet från vår sida.

Det stora utropstecknet, och det som framför allt drivit riskaptiten under inledningen av 2013, är fortsatt positiva konjunktursignaler från USA. Arbets- och bostadsmarknaden fortsätter att förbättras och företagen signalerar om en fortsatt konjunkturförstärkning i snabba indikatorer som exempelvis inköpschefsindex.

Att det amerikanska hushållshumöret skiftat rejält nedåt under de senaste månaderna tror vi i sin tur är mer en följd av genomförda skattehöjningar, budgetbråk och tidvis kraftigt stigande bensinpriser. Alla dessa faktorer ser ut att minska i betydelse för hushållens köplust när vi rör oss längre in på året.

Mot den här bakgrunden tror vi att förutsättningarna är goda för att de amerikanska konjunktursignalerna ska fortsätta att leverera hyggliga nyheter. Det är dessutom mer eller mindre ett krav för att börsen ska kunna leverera positiv avkastning framöver. En liten varningsflagg får därmed hissas för att förväntningarna på amerikanska makrosiffrorna riskerar att bli allt för högt ställda.

Med en lång och kraftig börsuppgång bakom oss och en lite osäker svensk rapportperiod framför oss så tycker vi det är rimligt att skruva ner aktieandelen i vårt allokeringsförslag något. Stark krona och svaga inhemska konjunktursignaler är inte den bästa jordmånen för positiva överraskningar.

Det ska dock poängteras att vi fortfarande ser aktier som det långsiktigt bästa placeringsalternativet, givet den riskbild och konjunkturutveckling vi ser framför oss. Det är bara ett antal frågetecken som behöver rätas ut. För aktie- och fondplaceringar hänvisar vi till våra favoritlistor och fondförslag.

Räntepengarna hamnar, liksom tidigare, främst i korta räntefonder eller på bankboken. Långa räntefonder får svårt att generera hygglig avkastning framöver samtidigt som risken i dem har ökat, inte minst som en följd av den senaste tidens räntenedgång.

Placeringen av råvaruandelen är ett fortsatt bekymmer eftersom utbudet av fonder eller certifikat som har en bred råvaruexponering mot råvarorna i sig och inte råvaruföretagen är begränsat. Vi hänvisar till det utbud som finns hos Avanza och där det finns ett antal fonder med lite olika placeringsstrategi.