Det såg länge mörkt ut när EU-ledarna under gårdagen skulle förhandla fram en bredare paketlösning för hur eurokrisen ska hanteras. Ett av de mer svåröverkomliga tycks ha varit hur stor skuldnedskrivning som bankerna skulle tvingas acceptera.

EU-ledarnas krav var från början 60 procent medan finanssektorns motbud var 40 procent. Till slut landade man, föga förvånande, i kompromissen 50 procent men först efter direkta förhandlingar mellan finanssektorns representanter och det tunga EU-gardet i form av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy samt IMF-chefen Christine Lagarde. I praktiken innebär det en skuldlättnad på cirka 100 miljarder euro för Grekland.

Det var centralt att uppgörelsen blev "frivillig" så att inte ett antal skuldförsäkringar skulle utlösas, vilket annars skulle fått förödande spridningseffekter i världen.

Dessutom godkänner man nu nästa utbetalning av befintliga nödlån till Grekland och berömmer Italien för de reformsteg som landet vidtagit. Här är det lätt att vara kritisk eftersom reformarbetet i både Grekland, Italien och andra krisdrabbade länder ofta varit för långsamt.

Det är först när läget blivit riktigt akut som de enskilda ländernas nödvändiga åtgärder vidtagits och det här kommer definitivt att bli en framtida stötesten. Det kommer ju delvis att se ut som att Grekland fick en förhållandevis lätt resa ut ur skuldfällan.

De förslag som under natten till torsdagen lagts om ökad budgetdisciplin och överstatligt inflytande över budgetprocessen i alla EU-länder väntar också på att bli konkretiserade och det lär bli en het politisk potatis.

Bland de tyngre åtgärderna märks dessutom ökade kapitalkrav på bankerna. Primärkapitalkravet höjs för systemviktiga banker till 9 procent och dessutom ställer man nu  krav på att innehav av statsobligationer ska marknadsvärderas. Kapitalbehovet för bankerna beräknas till 106 miljarder euro och EU-ledarna hoppas att huvuddelen ska komma från den privata sektorn. Åtgärden ska vara genomförd till den 30 juni 2012 och det kan visa sig bli mycket svårt att uppnå utan statliga pengar.

Hur den nuvarande nödfonden EFSF skulle få utökade resurser var också en knepig fråga att lösa eftersom många länder motsatte sig direkta kapitaltillskott.

Nu tycks man arbeta parallellt med två lösningar varav den ena innebär att EFSF erbjuder någon form av kreditförsäkringar till långivare som deltar i nyemissioner till krisdrabbade länder. Den lösningen skulle enligt EU-presidenten Herman van Rompuy fyr- eller femfaldiga fondens finansiella kapacitet.

Ett andra spår är att sätta upp en ytterligare fond som ska försöka attrahera kriskapital från externa parter. Enligt uppgift ska den franska presidenten Nicolas Sarkozy redan idag ringa den kinesiska ledaren Hu Jintao för att förmå Kina att göra en första insättning.

Vår intitala reaktion på nattens besked är försiktig optimism samtidigt som vi konstaterar att det här bara är första steget i en lång process.

För att citera den tyska förbundskanslern Angela Merkel så sitter "djävulen i detaljerna" och det finns gott om detaljer som måste finna sin lösning.

En stor sådan är vilken roll den europeiska centralbanken ECB får i krisprocessen, och därmed hur mycket ansvar EMU-länderna kommer att ta solidariskt med varandra. Vår gissning är att banken, trots betydande ovilja, kommer att tvingas bli en storköpare av krisobligationer för att länder med problem ska klara sina finansieringsbehov.

Dessutom återstår att se hur affärsbankernas utlåningsvilja kommer att se ut när kapitalbehoven ska fyllas. Risken finns för att kreditmarknaden blir stram under våren och därmed pressar ner den redan låga tillväxten.