Det är högst troligt att Riksbankens direktionsmedlemmar kommer att lägga stor vikt vid den inhemska utvecklingen av ekonomin när de sätter sig för att ta ett nytt räntebeslut, framför allt efter Greklands beslut att fullfölja sina sparplaner.

Tittar man dessutom på breda makroindikatorer som BNP och sysselsättning ser en räntehöjning i princip helgjuten ut.

Den svenska BNP-tillväxten landade på 6,4 procent under årets första kvartal och antalet sysselsatta ökade i maj med 2,3 procent jämfört med motsvarande kvartal i fjol. Sett till så fantastiska siffror borde en räntehöjning och ett bibehållande av den tidigare räntebanan vara i princip huggen i sten.

En höjning på tisdag blir sannolikt 25 procentenheter till 2,0 procent. En bibehållen räntebana skulle betyda en styrränta på 2,50 procent vid årsskiftet och en ränta på lite drygt 3 procent vid slutet på 2012.

På sistone har det dock dykt upp saker som borde bidra till att direktionsmedlemmarna under helgen tar sig en ordentlig funderare kring synen på räntan, kanske framför allt när det gäller räntesättningen efter nästa veckas möte.

Det kanske viktigaste är att vi nu börjar se en världskonjunktur som är på väg att svalna av betänkligt. Visserligen ligger det svenska inköpschefsindexet fortfarande i tillväxtregionen med ett värde på 52,9 i juni men det är en störtdykning jämfört med siffror som sniffade på 60 under våren.

Tendensen för svensk industri ser därmed betydligt mörkare ut än bara för några månader sedan, men den är fortfarande tillräckligt stark för att motivera en räntehöjning.

Till detta ska läggas att utlåningen till hushåll, trots en väsentlig nedgång sedan Riksbanken började höja räntan, fortfarande ökar med 7,2 procent i årstakt.

Det är en faktor som riksbankschefen Stefan Ingves tycks lägga stor vikt vid när han förordar nya räntehöjningar. Men ibland kan procentsatser luras och så tycks det vara i det här fallet.

Efter en skärskådning av siffrorna tycker sig placera.nu se att Riksbankens räntehöjningar bitit betydligt hårdare än vad man hittills beräknat. Räknar man reda pengar har svenska hushåll faktiskt inte lånat så lite under perioden januari till maj sedan 2003, och hur illa man än kan tycka om lånekarusellen så är den nödvändig för ekonomisk tillväxt, framför allt som omvärldens efterfrågan är på väg att växla ner.

Visst finns det högt skuldsatta hushåll med problem, men räntehöjningar är en hagelbössa när det kanske istället skulle krävas lite kirurgisk precision för att möta det problemet.

Nästa svåra nöt för direktionsmedlemmarna är bostadspriserna. I ett flertal seriösa studier har utredarna kommit fram till att den svenska bostadsmarknaden inte är överhettad. 

Lågt bostadsbyggande, stigande inkomster och inflyttning till storstadsregioner kan förklara det mesta av uppgången. Däremot fanns det givetvis skäl att "mota Olle i grind" genom att inte fortsatt ha övergenerösa räntor från Riksbankens sida.

En normalisering var på sin plats, men att redan vid dessa låga räntenivåer syns tydliga tecken på en nedgång på bostadsmarknaden, vilket borde väcka frågor.

Finns det egentligen några skäl att pressa ner bostadspriserna? Och vad har det för effekter på konsumtionen i övrigt?

Det leder oss över till detaljhandeln som utvecklats överraskande svagt under 2011. Försäljningen i detaljhandeln har faktiskt sjunkit under den senaste tremånadersperioden, något som är mycket förvånande sett till den starka utvecklingen på arbetsmarknaden.

Placera.nu kan i alla fall inte påminna sig en period där detaljhandelsförsäljningen sjunkit samtidigt som sysselsättningen stigit. Det är ytterligare ett tecken på att de tidigare räntehöjningarna förmodligen bitit hårdare än Riksbanken trott.

Ett skäl till svag detaljhandelsförsäljning är förmodligen en låg, generell inkomstutveckling (vd:ar undantaget) under de senaste åren. Lönerna har ökat väsentligt långsammare än inflationen, som i sin tur pressas upp av Riksbankens egna räntehöjningar.

Inför hösten väntar flera tunga avtalsrörelser och Riksbanken vill säkert skicka ut tydliga varningssignaler inför denna. Risken är dock uppenbar att banken mer stjälper än hjälper avtalsparterna med ytterligare räntehöjningar.

Ett skäl är att facken givetvis strävar efter reallöneökningar (stigande löner efter att inflationen räknats av) och Riksbankens planerade räntehöjningar riskerar att bli närmast provocerande istället för återhållande.

Inte minst som de svenska bankerna höjt räntemarginalerna, vilket gör att de tidigare räntehöjningarna svider än värre. 

Ytterligare ett skäl att hålla nere räntenivåerna är att den underliggande inflationen, där man räknar bort effekterna av stigande räntor, faktiskt visar tecken på att falla och landade på låga 1,7 procent i maj. Det är under det inofficiella målet på 2,0 procent.

Hur eventuella räntehöjningar skulle få den siffran att skjuta i höjden är för oss en gåta.

Lägg till att andra centralbanker vilar på hanen, en betydligt starkare svensk krona i det fallet att Riksbanken behåller sitt hårda räntespråk och det är ganska lätt att hamna i analysen att Riksbanken på tisdag kommer att höja räntant trots att argumenten för en höjning inte längre finns kvar.

Riksbanken gjorde ett liknande misstag under hösten 2008. Då höjdes räntan trots att ekonomin visade tydliga tecken på av svalna av väsentligt.

Vi räknar fortfarande med att Riksbanken höjer räntan på tisdag men om sunt förnuft får råda så kommer den framtida räntebanan däremot att justeras ner.

Och ja, det betyder tyvärr att vi blivit ett land av lågränteknarkare med allt vad det kan innebära av ekonomiska påfrestningar i framtiden.