Men skulle EU-ledarna leverera så finns det nog utrymme för ytterligare uppgångar.

Det var ingen större överraskning att helgens möte mellan G20-ländernas finansministrar bjöd på få konkreta resultat. Men mötet ska också mest ses som en liten förövning inför den kommande helgens EU-toppmöte och det kommande G20-mötet mellan stats- och regeringschefer i början av november. Det handlade mer om att känna av varandras positioner och för EU-länderna att presentera, i alla fall embryot, till en handlingsplan.

Kommentarerna efter mötet har också varit hoppfulla och bland annat har den amerikanska finansministern Timothy Geithner uttalat sig positivt om de åtgärder som EU-länderna har på krishanteringsagendan.

Dit hör bland annat att skapa en finansiell brandvägg för att säkra att europeiska stater kan låna till hyggligt låga räntor, en rekapitalisering av bankerna, förnyat stöd till Grekland och fortsatta steg mot en finanspolitisk union.

Ett mer konkret beslut var att man ska identifiera världens 50 systemviktigaste banker och att dessa ska tillsättas extra tuffa krav på kapitaltäckning. USA motsatte sig också EU-ländernas krav på en finansiell transaktionsskatt (tobin-skatt) så den frågan får väl betecknas som begravd för tillfället.

Sett till allt mer högljudda protester världen runt mot stödet till finanssektorn gör dock att frågan kommer att ligga kvar bubblande under ytan och poppa upp med jämna mellanrum.

Det sedvanliga uttalandet om att överdrivna rörelser på valutamarknaden har negativ inverkan på ekonomin följde också på mötet. Den här gången var avsändaren den japanska finansministern Jun Azumi.

Vissa hot mot en heltäckande lösning av eurokrisen som gör politker och finansmarknader nöjda har dock dykt upp i efterspelet till mötet.

Det ser exempelvis inte ut som att utvecklingsländerna kommer att ge något extra tillskott till IMF som skulle kunna användas för att stötta EMU-länderna. Eftersom varken USA eller Japan för tillfället har de finansiella musklerna att bidra så står EU-länderna tämligen ensamma i krishanteringen.

Det här kan betyda att Sverige tvingas bidra i högre utsträckning än vår finansminister har tänkt sig. Vi tror dock att det sista ordet inte är sagt när det gäller nya bidrag till IMF.

G20-länderna med Kina i spetsen uppmanar dock utvecklingsländerna att genomföra åtgärder som förhindrar en ekonomisk uppbromsning. Det kan tolkas som penning- och finanspolitiska stimulanser.

Företrädare för finanssektorn har uttalat sig negativt kring förutsättningarna att privata aktörer ska tvingas stå för mer än 21 procent av förlusterna på grekiska statspapper. Enligt Charles Dallara, som leder den privata sektorns förhandlingsdelegation i frågan har de "inte sett något som övertygar om att omförhandla överenskommelsen" från juli.

Samtidigt har Tyskland tryckt på för ett större privat deltagande, så här kan det bli en del slitningar. Vår bedömning är dock att politikerna sitter på tillräckligt med trumfkort för att genomdriva en förändring.