De offentliga skuldnivåerna har stigit kraftigt under och efter den stora recessionen, och har i vissa utvecklade länder nått de högsta nivåerna på 40 år. Debatten har hittills handlat om i vilken takt dessa skulder ska betalas av, men få frågor har rests om huruvida skulderna alls bör betalas över huvud taget.

Det skriver IMF-ekonomerna Jonathan D Ostry och Atish R. Ghosh i en artikel som IMF publicerade på tisdagen. IMF påpekar att åsikterna i rapporten är ekonomernas egna, och inte nödvändigtvis IMF:s.

Ekonomerna konstaterar att en radikal lösning på höga skulder är att "göra ingenting - bara lev med dem". Bortsett från risker i samband med omsättning av förfallande lån menar ekonomerna att det skulle vara en optimal lösning ur ett välfärdsperspektiv.

"Även om det finns länder där skulderna helt klart måste sänkas finns det andra som befinner sig i mer komfortabla lägen och kan finansiera sig till exceptionellt låga räntor, och de kan helt enkelt leva med sina skulder (och tillåta skuldgraderna minska på grund av tillväxt eller med hjälp av oväntade intäkter)", skriver ekonomerna.

Ekonomerna konstaterar att det i vissa fall krävs amorteringar på offentliga skulder. Vissa länder har mycket begränsat finansiellt utrymme, det vill säga de ligger nära skuldnivåer där marknaden kräver stora riskpremier eller till och med stryper tillgången på ny finansiering. Dessa länder har inga andra alternativ än att skapa budgetöverskott för att kunna amortera på skulderna.

"Men vad som är nödvändigt för vissa länder är inte lämpligt för alla. Policyrekommendationer måste alltid skräddarsys för länders omständigheter - det bör inte finnas någon "en för alla" policyhållning om skuldbetalningsfrågor - lika lite som i andra områden av ekonomiskt beslutsfattande", skriver IMF-ekonomerna.

Enligt ekonomerna kan det hjälpa till att dela in länders skuldnivåer i tre zoner; en grön zon där det finansiella utrymmet är rikligt, en gul zon där utrymmet är positivt men vissa risker framtonar, och en röd zon där det finansiella utrymmet är slut. I den röda zonen, och möjligen i den gula zonen, innebär begränsningar i skuldens uthållighet att det inte finns några alternativ till att amortera ned skulderna - något som enligt ekonomerna definitivt gäller för Grekland.

"Men i den gröna zonen, där staterna är i den bekväma situationen att kunna finansiera sig till rimliga - eller till och med exceptionellt låga - räntor, kan 'leva med skulderna', och låta skuldnivåerna sjunka genom tillväxt, vara ett bättre alternativ än att avsiktligt betala av dem", skriver IMF-ekonomerna.

De menar att det handlar om att väga fördelar mot kostnader; fördelarna med amorteringar i länder med gott finansiellt utrymme är litet - även om statsskuldkriser är dyra när de inträffar så är det ändå ovanligt att de gör det, även vid förhöjda skuldsättningsgrader. Dessutom blir risken för kriser endast obetydligt mindre om skuldnivån sänks från exempelvis 120 procent av BNP till 100 procent av BNP.

"Kostnaderna för att sänka skulden kan däremot bli mycket större, även om den sprids ut över flera år, eftersom snedvridande skatter eller minskningar i produktiva utgifter (som behövs för överskott i budgeten) har skadliga permanenta effekter på kapitalstocken, produktion och konsumtion", skriver ekonomerna.

De noterar att ett argument för att amortera är att skulder är dåligt för tillväxten, och det stämmer så till vida att det krävs snedvridande skatter för att hantera skulderna vilket sänker tillväxten.

"Men det betyder inte att det är bra för tillväxten att amortera. Detta är ett fall där kuren kan vara värre än sjunkdomen: att betala av skulderna skulle kräva än mer snedvridning av ekonomin, med åtföljande negativa effekter på investeringar och tillväxt", skriver ekonomerna.

De skriver vidare att argumentet "spara i ladorna" (save for a rainy day) kan ha vissa förtjänster även för länder i den "gröna zonen"(som beskrivs ovan). Värdet av lägre skuldnivå i händelse av en katastrof, där statens måste öka upplåningen, kan vara högt, men det handlar även här om att hitta en balans.

"Lägre skulder erbjuder större marginaler för oförutsedda händelser, men om det kommer på bekostnad av investeringar och produktionstillväxt kan dessa marginaler visa sig vara något illusoriska", skriver ekonomerna.

"Det är därför vi argumenterar i denna rapport att medan det nominella värdet på skulden inte bör betalas av så bör skuldnivån tillåtas sjunka organiskt", fortsätter de.

Ekonomerna konstaterar avslutningsvis att det knappast är någon "mekanisk exercis" att avgöra vilka stater som kan räknas till den "gröna zonen", det kräver stresstester av de finansiella balansräkningarna för att se hur de skulle klara "extrema chocker".

"Men mantrat att det alltid är önskvärt att minska offentlig skuldsättning bör inte stå oemotsagt. En jämförelse mellan kostnader och fördelar måste underbygga policyråden. För länder i den gröna zonen är skälen för att leva med skulder starka", skriver IMF-ekonomerna.