Riskerna mot den finansiella stabiliteten har ökat sedan i april, och förtroendet för det globala finansiella systemet har blivit mycket bräckligt. Det skriver Internationella valutafonden IMF i sin globala finansiella stabilitetsrapport, GFSR, som publicerades på tisdagskvällen.

IMF konstaterar att även om "signifikanta" nya åtgärder från europeiska beslutsfattare har mildrat investerarnas värsta farhågor så är eurokrisen fortsatt den viktigaste oroskällan. Farhågor om att vissa euroländer ska återgå till nationella valutor har gjort att privata investerare minskar exponeringen mot de perifera euroländerna.

"Det resulterar i en kapitalflykt och marknadsfragmentisering som underminerar själva fundamentet för unionen; integrerade marknader och en effektiv gemensam penningpolitik", skriver IMF.

En kombination av lägre riskaptit, svagare tillväxtutsikter och ihålligt volatila och stora räntespreadar för euroområdets periferi har enligt IMF lett till en ökning i makroekonomiska risker. Samtidigt har tillväxtmarknadsriskerna ökat, eftersom utsikterna för dessa ekonomier i allt högre grad verkar vara länkade till den globala konjunkturcykeln.

Tidigare har uthålligheten i tillväxtekonomierna i en global högriskmiljö märkts i ett ihållande investeringsflöde som sökt den "relativa säkerheten" i sektorns fasträntetillgångar.

"Men en ytterligare eskalering av stressen i euroområdet utgör risker, särskilt för länderna i Central- och Östeuropa. En inbromsning i den ekonomiska aktiviteten höjer dessa risker, eftersom vissa tillväxtmarknadsekonomier endast har begränsat policyutrymme för att erbjuda kontracyklisk stimulans och skydd mot externa chocker", skriver IMF.

Kreditriskerna bedöms som i stort sett oförändrade jämfört med i våras. De ligger därmed fortsatt på hög nivå givet den förnyade försvagningen i banksektorn och kredittrycket mot europeriferin har kompenserats av viss förbättring i hushållens och företagens balansräkningar i utvecklade ekonomier.

IMF konstaterar att en fortsatt försämring av eurokrisen är den viktigaste risken mot den globala finansiella stabiliteten, men stigande obalanser på andra håll ger också skäl till oro.

"Safe-haven"-flöden till Japan pressar ner japanska statspappersräntor till nära rekordlåga nivåer, trots en allt mer utmanande statskuldsnivå och en allt starkare koppling mellan stat och banker. Samtidigt prisar derivatmarknaderna in risker för stigande räntor och ökad valutavolatilitet.

I USA har safe-havenflöden, centralbanksköp och sänkta risknivåer i balansräkningarna lett till en kompression av kreditriskpremier och räntenivåer som saknar motstycke. Skuldtaket och det fiskala stupet, och därtill relaterad osäkerhet, är de viktigaste omedelbara riskerna i USA, men på medellång sikt är det ohållbar skulddynamik som är den viktigaste orosfaktorn.

"Om sammantryckta kreditspreadar ökar på ett oordnat eller snabbt sätt kan de långsiktiga finanspolitiska riskerna utgöra växande stabilitetsutmaningar för USA och det globala finansiella systemet", skriver IMF.

Fonden konstaterar att marknaderna inte prisar in en sådan utgång, vilket tyder på en viss grad av självbelåtenhet (complacency). Det speglas också i utökade långa positioner i amerikanska statspapper i breda investerarklasser, trots att ränterisken i stort sett är ensidig givet att policyräntan ligger nära noll.

IMF noterar vidare att globala centralbanker har reagerat på de förhöjda riskerna mot den finansiella stabiliteten och på stramare kreditförhållanden med en fortsatt ackommoderande penningpolitisk hållning. De stora centralbankerna har fortsatt att implementera extraordinära åtgärder den senaste tiden, vilket har bidragit till att höjda priser på risktillgångar och minska räntespreadarna för euroområdets periferländer den senaste tiden.

IMF-rapporten välkomnar de "viktiga steg" som de europeiska myndigheterna tagit, och uppmanar till en "kraftfull implementering" av de annonserade åtgärderna. Men trots interventionerna fortsätter privat kapital att flöda ur euroområdets perifera länder, och även om ECB:s annonsering av obligationsköpprogrammet, OMT, har lett till minskade statsräntespreadar så har bank- och företagsspreadarna inte minskat i motsvarande mån, och det kan bli en hämsko för återhämtningen.