Den svenska inflationen fortsätter att sjunka och landade i december på 2,3 procent, att jämföra med 2,8 procent månaden innan. Samtidigt sjönk den underliggande inflationen (KPIF), där effekten av Riksbankens ränteförändringar rensas bort, ner till 0,5 procent. Det är den lägsta nivån sedan februari 2004 när Sverige under några månader faktiskt hade deflation.

Visserligen var det här väntade siffror från såväl analytikernas som Riksbankens sida men tillsammans med annan makrostatistik, och det vi än så länge vet om prisutvecklingen på viktiga varor under januari, så ökar den låga inflationen pressen på Riksbanken att leverera ytterligare räntesänkningar på sitt nästa räntemöte den 15-16 februari.

För även om Riksbanken under senare år i allt större utsträckning sneglat på annan statistik när man motiverat sina räntehöjningar så börjar det även där att saknas argument emot nya räntesänkningar.

Men för att börja med inflationen så var en av orsakerna till den branta nedgången i KPIF att den kraftiga uppgången av elpriserna i december 2010 inte återupprepades i december 2011. Nu fortsätter vintern att vara mild vilket inte bara pressar elpriserna utan också kommer att betyda omfattande reor på bland annat kläder.

Dessutom har restaurangmomsen sänkts vid årsskiftet och kronan har fortsatt att stärkas. Vi räknar därför med att den underliggande inflationen även fortsättningsvis kommer att ligga en bit under 1,0 procent och kanske till och med börja sniffa på nollstrecket. Då är det i stort sett bara Riksbankens egna tidigare räntehöjningar som håller uppe inflationstakten.

På torsdagen kom även siffror över prisutvecklingen på småhus som numera visar en allt starkare nedåtgående tendens. I hela 18 av 21 län sjönk priserna i fjärde kvartalet i fjol och som genomsnitt över landet sjönk priserna med tre procent.

En svagare bostadsmarknad betyder dessutom att den takt som hushållen lånar pengar i kommer att falla rejält. Den låg i november på 5,3 procent i årstakt och har därför i stort sett halverats sedan Riksbanken, och där kanske framför allt riksbankschefen Stefan Ingves, började lyfta fram låneutvecklingen som något av ett huvudargument för fortsatta räntehöjningar.

Tillväxttakten på lån har dessutom troligtvis sjunkit rejält sedan november och man brukar nämna siffran fem procent som en långsiktigt hållbar nivå på låneutvecklingen. Överhettad bostadsmarknad och skenande låneutveckling har därför i stort sett försvunnit som hållbara argument mot ytterligare räntesänkningar.

Skulle den svenska ekonomin i övrigt rulla på i hygglig takt så kanske man skulle kunna acceptera en viss sättning på bostadsmarknaden efter de senaste årens kraftiga prisstegringar. Men nu är den svenska konjunkturen tyvärr inte så stabil.

Orderingång till industrin är på väg att braka genom golvet enligt siffror från SCB som publicerades tidigare i veckan. Orderingången i november minskade med 4,8 procent jämfört med föregående månad och även om diverse industriindikatorer delvis stabiliserats på låga nivåer sedan dess så lär ordersiffrorna fortsätta att vara bister läsning.

Den här gången får heller inte industrin som vid tidigare nedgångar någon hjälp av en svagare krona. Tvärtemot det tidigare mönstret har kronan istället stärkts i förhållande till viktiga konkurrentländer när det senast skakat till på finansmarknaderna. Det betyder en försämrad konkurrenssituation för svenska exportföretag men också en press neråt på importpriser. Följden blir ytterligare press nedåt på priserna.

Slutligen kan det väl nämnas att baksmällan efter de mycket starka BNP-siffrorna under fjolårets tredje kvartal ser ut att bli rejäl. Såvitt vi kan bedöma lär BNP sjunka med omkring en procentenhet mellan det tredje och fjärde kvartalet och tekniskt sett skulle Sverige därmed befinna sig i en recession. Det här är dock utfallssiffror som direktionsmedlemmarna inte har tillgång till när nästa räntebeslut ska fattas den 15 februari.

Men för att summera så talar det mesta för att Riksbanken kommer leverera en ytterligare räntesänkning på nästa penningpolitiska möte. Det är väl i stort sett bara storleken på densamma som är kvar att besluta om.

Skulle direktionsmedlemmarna dessutom välja att vara lite "old school" och lägga huvudfokus på inflationsutvecklingen så borde sänkningen vara minst en halv procentenhet, från 1,75 procent till 1,25 procent.

Sen återstår förstås det digra och mycket viktiga arbetet med att få bankerna att i sin tur sänka sina utlåningsräntor.

Som en av våra läsare poängterade så innebar den senaste räntesänkningen i praktiken en åtstramning av ekonomin. Detta eftersom bankerna vägrade att sänka utlåningsräntorna men sannolikt var desto kvickare med att sänka dem på delar av inlåningen. Och även om den realekonomiska effekten av detta sannolikt är mycket begränsad så visar det på hur dåligt den svenska konsumenträntemarknaden fungerar.