Placera har fått många frågor om preferensaktier under det senaste året av läsare som kastat sig in i tillgångsklassen. Inte minst har vi fått frågor om varför vi inte lägger mer tid och kraft på att analysera preferensaktier. Låt oss göra det nu.

Inför dagens listning på First North erbjöds investerare teckna aktier i Heimstaden till kursen 320 kronor. För det fick de en aktie med en planerad årlig utdelning på 20 kronor, innebärande en årlig direktavkastning på 6,25 procent. 

Låter det lockande? Det är bättre än bankkontot, men till skillnad från bankkontot finns det ingen statlig garanti och ingen garanti att det blir någon utdelning överhuvudtaget. Priset för risken för att utdelningarna uteblir eller – gud förbjude – bolaget går i konkurs är det vi kallar riskpremien, det vill säga skillnaden mellan den riskfria räntan och den utlovade direktavkastningen.

Aktier för motsvarande 750 Mkr tecknades i Heimstaden efter ett påstått stort intresse från allmänheten och institutionella investerare. Bolaget hade rätten att utöka erbjudandet med 250 Mkr, vilket inte utnyttjades. Så stort var uppenbarligen inte intresset.

Heimstaden är specialiserat på att äga bostadsfastigheter. Bolaget, som grundades 1998, har cirka 14 500 lägenheter i tillväxtregioner i Sverige. 2005 blev Norges största privata bostadsbolag Fredensborg ägare till Heimstaden.

Det är en verksamhet som för ett år sedan skulle ha lett till allmän rusning. Trygga bostadsfastigheter i bostadsbristens Sverige med en hög direktavkastning i en generell miljö med fallande ränta var det som alla trängtade efter. Då.

Jämför med när Akelius Residential emitterade sina första preferensaktier för precis ett år sedan.Teckningskursen var 300 kronor och den planerade utdelningen 20 kronor. Efter den emissionen steg Akelius pref till 368 kronor som högst under förra sommaren.

Min privata åsikt är att i jämförelsen mellan bostäder i expansiva svenska orter och väsentligt fler bostäder i expansiva världsstäder ter sig Akelius preferens mer attraktiv än Heimstaden. Men smaken är som baken…

Intressant med exemplet Akelius är dock det som hände på hösten. Bolaget noterade det stora intresset och bestämde sig för att emittera nya preferensaktier till kurser under aktuell börskurs. 

Många privatinvesterare hörde av sig till Placera och undrade om man verkligen fick göra så här. Ja, det får man. Att kursen i de "gamla" preferensaktierna föll var inte att undra på när investerare sålde dem för att teckna nya till ett lägre pris jämfört med börskursen, men med identiska utdelningsvillkor.

Det exemplet Akelius visade med eftertryck var att preferensaktier inte är samma sak som stamaktier, utan ett i jämförelse med stamaktier ganska könlöst och osentimentalt finansieringsverktyg.

I preferensaktier är det (ska i alla fall vara) möjligheten till stadiga utdelningsströmmar som lockar – inte kurspotentialen i sig. Kursutvecklingen är i stället en funktion av räntan och riskpremien. Om räntan faller så ska preferensaktien stiga – givet att riskpremien är oförändrad. Om risken i bolagets framtida utdelningsförmåga ökar så ska preffen sjunka. Och vice versa.

Så länge bolaget med säkerhet kan antas förmå leverera den utlovade utdelningen är den underliggande verksamheten ganska ointressant och påverkar i princip inte värde på preffen. 

Slutligen tar vi exemplet Hemfosa för att illustrera sambandet. När Hemfosas preffar emitterades i slutet av förra året var teckningskursen 162,50 kronor, omräknat för split.På teckningskursen gav det en förväntad direktavkastning på 6,2 procent.

Som mest steg Hemfosas pref till 189,75 kronor och direktavkastningen låg vid den kursen kring 5,25 procent.

I början av veckan handlades aktien under teckningskursen.

Tittar vi på graferna här bredvid så ser vi ett tydligt samband mellan kursen och räntan.

Den första grafen visar den tydliga negativa samvariationen mellan räntan på den femåriga statsobligationen och kursen i Hemfosas preferensaktie.

Den andra grafen förtydligar sambandet. I stället för aktiekurs ser vi hur implicita direktavkastningen i preferensaktien samvarierat med räntan.

Den implicita direktavkastningen har räknats ut genom att dividera den utlovade utdelningen på 10 kronor per år med kursen på preferensaktien.

Vi hade kunnat lägga till en tredje graf som visar skillnaden mellan marknadsräntan och den implicita direktavkastningen, det vill säga marknadens räntejusterade avkastningskrav i aktien.

Den låg som lägst på 5,18 procent i mars och har på sistone stigit till 5,68 procent.

Skillnaden på 0,5 procentenheter är inte så dramatiskt utan speglar sannolikt bara ett strukturellt minskat intresse för preffar när det allmänna ränteklimatet åter pekar uppåt.

Så för att sammanfatta vår syn på preferensaktier så är de i grunden ganska ointressanta att analysera därför att värderingen primärt styrs av ränteläget och utdelningsrisken.

Först när risken för uteblivna utdelningar förändras blir det intressant och större genomslag i kursen, vilket exempelvis Eniros och Ferronordics preferensaktier visat under det gångna året.

Det viktigaste som investerare är att förstå att en preff och en vanlig stamaktie är två helt olika djur på vårt finansiella zoo. De trivs inte ens i samma bur.

Preffen ska handlas som en obligation med högre direktavkastning som betalning för den högre risken och man ska ha koll på om/hur/när de kan lösas in. Stamaktien ska värderas utifrån den teoretiskt obegränsade uppsidan och livslängden.