I korthet går uppgörelsen ut på att Grekland får ett nytt stödpaket omfattande 146 miljarder euro, varav privata investerare väntas bidra med 37 miljarder. Samtidigt förlängs löptiderna på befintliga lån och räntan sänks. I den uppgörelsen ingår även lånen till Irland och Portugal.

Den nuvarande krishanteringsmekanismen EFSF får dessutom utökade som exempelvis möjlighet att köpa statsobligationer på andrahandsmarknaden. EFSF tillfördes dock inga nya finansiella muskler, vilket kan bli ett framtida problem.

Däremot kom inte något förslag om skatt för finansiella institutioner, utan snarare har de politiska länderna åter valt att skydda banksektorn med ett förstärkt skyddsnät där bland annat EFSF kan gå in och rekapitalisera utsatta banker.

I praktiken innebär gårdagens uppgörelse att EMU-ledarna gör ett kraftfullt försök att förhindra en spridning av krisen utanför de tre hårdast drabbade länderna. De nya lånen till Grekland ska täcka landets finansieringsbehov för lång tid framöver samtidigt som den privata sektorns medverkan innebär en nedskrivning av den skulden under de kommande åren.

SEB räknar med att skulden, som i dagsläget börjar närma sig 160 procent av BNP, ska komma ner till 120-130 procent på ett par års sikt.

Irland och Portugal blidkas i sin tur med bättre lånevillkor från EFSF eftersom det enbart är Grekland som, enligt företrädarna för krispaketet, kan räkna med privat medverkan och en nedskrivning av skuldberget.

Frågan är givetvis hur hållbar den här uppgörelsen är på lite sikt? Det finns ett antal svaga punkter som kan komma att ställa till det.

Att krisfonden ESFS inte tillfördes nya resurser är en sådan punkt. Att inga nya pengar tillfördes var sannolikt ett krav från de nordeuropeiska länder som i praktiken står som garanter för hela stödet.

Det betyder samtidigt att fondens resurser redan i dagsläget till stor del är utnyttjade och om nya krishärdar uppstår (läs Spanien och Italien) så saknas musklerna och det blir i så fall nya panikutryckningar som lär skaka om finansmarknaderna.

Dessutom ska Grekland, Irland och Portugal fortfarande implementera de utlovade besparingsåtgärderna. Det blir en besvärlig resa och frågan är hur länderna kommer att klara de villkor som IMF har ställt för att ge sitt stöd.

Redan i höst kan det bli nya, akuta problem om IMF sätter sig på bakhasorna. Var tredje månad går IMF igenom vad länderna åstadkommit och som Robert Bergqvist på SEB beskriver det så ¿riskerar finansmarknaderna att drabbas av kvartalshicka¿ i samband med dessa genomgångar. 

Att Grekland i praktiken får en skuldnedskrivning väcker dessutom frågan varför andra länder ska bry sig om en skuldsanering. Det lär bli en del diskussioner kring detta som på sikt kan sätta finansmarknaderna i gungning.

Och slutligen finns en oro för vad som sker konjunkturmässigt, inte bara i de krisdrabbade länderna utan i världen i stort. Det krävs en hygglig omvärldskonjunktur för att något mildra effekterna av besparingsåtgärderna i de drabbade länderna och minska det politiska trycket i länderna som ska stå för finanserna.

Så tyvärr går det inte att avskriva PIIGS-krisen från agendan. Vi kommer tyvärr att få leva med den under överskådlig tid. Förhoppningen är dock att den riktigt akuta kris som varit under uppbyggnad, i och med gårdagens uppgörelse har undanröjts.

Nu väntar vi på att USA:s budgetdiskussioner också ska ros i land och då kan vi, i alla fall för tillfället, andas ut.