Svante Öberg är en av Riksbankens så kallade hökar, som tenderar att förespråka hög ränta. Han anser att att risken för en högre inflation är större än risken för en lägre inflation.

"Om inflationen blir högre än vad som förväntas i den penningpolitiska rapporten är det enligt min mening troligt att reporäntan kommer att behöva höjas snabbare än enligt räntebanan. Det är fullt möjligt att den kommer att behöva höjas med mer än 0,25 procentenheter vid ett eller fler tillfällen och att den kommer att behöva höjas till 4 procent redan under nästa år", sade han enligt ett förskrivet uttalande på fredagen.

En reporänta på 4 procent skulle inebära att räntan på ett tremånaders bostadslån hamnar omkring 5,5-6,0 procent.

Svante Öbergs samlade bedömning är att resursutnyttjandet i Sverige nu är "i stort sett normalt", och med nuvarande prognoser väntas det vara "högre än normalt och stigande" i slutet av prognosperioden. Det talar för en högre räntebana än den Riksbanken har redovisat.

Arbetslösheten är däremot ännu högre än normalt, Svante Öberg noterade att arbetslösheten har varierat mellan 6 och 8 procent, med ett genomsnitt på 7 procent, under de tio åren före finanskrisen. Med nuvarande nedgångstakt kommer arbetslösheten vara nere på normal nivå hösten 2011.

"Bedömningen i den penningpolitiska rapporten är visserligen att det inte kommer att ske så snabbt, men då ska man komma ihåg att både Riksbanken och andra har underskattat kraften i förstärkningen på arbetsmarknaden de senaste åren", sade Svante Öberg.

Han sade vidare att penningpolitiken måste motstå frestelsen att stimulera produktion och sysselsättning på kort sikt utöver den nivå som är förenlig med en stabil löneutveckling och inflation.

"En mycket snabb förbättring av arbetsmarknaden kan innebära problem för de löneförhandlingar som startar i höst. Lönebildningen har fungerat väl de senaste 15 åren och har bidragit till att inflationen har kunnat hållas på en låg och stabil nivå. Det vore olyckligt om löneförhandlingarna måste genomföras i en situation med överhettning på arbetsmarknaden", sade Svante Öberg.

Han anser samtidigt att bristen på arbetskraft förmodligen nu är ett bättre sätt än arbetslösheten att mäta hur ansträngd arbetsmarkanden är. Under fjärde kvartalet var bristen i näringslivet nästan uppe på normal nivå, och högre än normalt ibland annat tillverkningsindustrin och byggindustrin.

"Att bristen på arbetskraft redan är så hög trots att arbetslösheten fortfarande är högre än normalt tyder på att matchningen på arbetsmarknaden har försämrats... Delvis kan det vara ett cykliskt fenomen, men förändringen är så stor att det också kan vara frågan om en strukturell försämring", sade Svante Öberg.

Svante Öberg fastslog vidare att penningpolitiken innan den senaste finanskrisen var för expansiv, både i Sverige och i andra länder, med mycket låga räntor i reala termer i ett historiskt perspektiv.

"En expansiv penningpolitik var en av flera bidragande orsaker till att en bubbla uppstod på den amerikanska bostads- och bolånemarknaden. När den sprack fick det konsekvenser för resten av världen", sade han.

"Det krävs särskilt starka skäl för att under en längre period sätta en ränta som är betydligt lägre än vad som kan anses vara ett långsiktigt genomsnitt. Penningpolitiken kan användas för att ibland stimulera och ibland strama åt ekonomin, men inte för att genom en låg räntenivå permanent stimulera ekonomin", hävdade Svante Öberg.

Risken är att det uppstår finansiella obalanser, exempelvis snabb kreditexpansion som på sikt leder till att en del hushåll inte kan betala räntor och amorteringar på bolånen. Enligt Svante Öberg är hushållens ränteförväntningar tillbakablickande, och de långsiktiga förväntningarna dras ned av de låga räntor som varit fallet ett antal år.

Svante Öberg antydde vidare att den så kallade Taylorregeln är en bättre indikator för penningpolitiken än Riksbankens Ramsesmodell. Enligt Taylorregeln borde reporäntan ha varit högre än den var före finanskrisen, och Taylorregeln tyder också på att räntan borde ha sänkts i stort sett lika snabbt som Riksbanken faktiskt sänkte reporäntan när krisen väl var ett faktum.

Om vi i direktionen istället hade följt de resultat vi fick av simuleringarna med Riksbankens modell Ramses när krisen väl var ett faktum, så skulle reporäntan sänkts mycket långsamt. Tillämpat på nuvarande situation i Sverige skulle Taylorregeln ge en reporänta på 3-4 procent. Det talar snarast för en högre räntebana.

Svante Öberg avlutade med att notera att det finns de som tycker att penningpolitiken är för stram.

"Men med över 5 procents tillväxt och 1,50 procents reporänta kan man inte tala om en stram penningpolitik. Den blir bara successivt något mindre expansiv. Det finns inte 4 hökar och 2 duvor i direktionen för närvarande, bara 6 duvor", sade han.