I dagarna släpper Mats Persson, professor vid institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, en bok om den europeiska skuldkrisen. Passande nog har boken fått titeln "Den europeiska skuldkrisen". Det är en kort debattbok som framför allt riktar kritik mot den politik som förts och förs i EMU-området i syfte att stävja eurokrisen.

Kritiken kan delas upp i några delar.

Den centrala kritiken handlar om de omfattande transfereringar av kapital som gjorts till krisländerna. Dessa transfereringar har i hög grad kommit att bli ett skyddsnät för kreditgivarna istället för att stötta de drabbade ekonomierna. I korthet betyder det att europeiska skattebetalare tagit över ansvaret för dåliga krediter och därmed räddat bankägare och andra långivare, i princip utan att få något i utbyte.  

Dessa transfereringar har heller inte bidragit till att gynna den vackra tanken om euron som fredsprojekt. Snarare har de stora transfereringarna från Tyskland till Grekland lett till att spänningarna mellan dessa länder istället ökat.  Omfattande grekiska sparpaket skylls från grekiskt håll på tyskarna medan tyskarna ser transfereringarna som att skicka pengar in i ett svart hål. Följden har blivit att tyskar är de mest hatade i Grekland medan grekerna i sin tur ligger längst ner i den tyska popularitetslistan.

En ytterligare kritik är att den nuvarande krishanteringen på sikt bidrar till kraftigt stärkta befogenheter åt Brysselbyråkraterna. Mats Persson indikerar att det finns ett egenintresse i Bryssel som bidrar till att krisåtgärder, som exempelvis införandet av ESM (European Stability Mechanism) , införs eftersom det i förlängningen betyder mer jobb för byråkraterna.  Ett egenintresse som dessutom stöttats av bankekonomer och aningslösa journalister.

Presenteras det då några lösningar för hur man ska komma till rätta med den allvarliga situationen som uppstått i Europa? Nej, det gör det ju (naturligtvis) inte.

Istället är drömmen att Europa borde ha hållit sig till "Mastrichtfördraget" från 1992 som stipulerade att det absolut inte skulle bli tal om några nödlån till länder som misskötte sig.

Om banker ska räddas med statligt kapital så ska staten också ta över ägandet i bankerna. Sverige efter finanskrisen i början av 1990-talet framhålls som exempel, även om denna jämförelse haltar betänkligt.

Frågan om Grekland (och några andra länder) borde/måste överge eurosamarbetet lämnas obesvarad.

Drömmen är istället en "ren" valutaunion där vi inte bekymrar oss så mycket om enskilda nivåer för statsskuld och budgetunderskott utan låter marknadskrafterna styra. Länder som slarvar straffas då med höga räntor. Dessutom borde vi låtit Grekland gå i konkurs i ett tidigt skede, anser Mats Persson.

Det är inte särskilt svårt att hålla med om slutsatserna. Problemet är bara att analysen är gjord i efterhand och dagens ekonomiska och finansiella verklighet ser helt annorlunda ut.

Idag äger de spanska bankerna en tredjedel av den spanska statsskulden och en "bank-run", där privatpersoner tar ut sina sparmedel i misstro mot bankerna, är redan en realitet i Grekland. Dessutom är risken stor för att inte bara Sydeuropa utan hela Europa är på väg in i en djup lågkonjunktur.  Förslag på hur man ska hantera detta vore betydligt mer intressant läsning än Mats Perssons intellektuella bagatell.  Boken lär finna sin läsekrets framför allt hos redan frälsta euroskeptiker.

Själv röstade jag nej i den svenska folkomröstningen om ett eurointräde. Mats Persson valde i sin tur att avstå från att rösta eftersom han, enligt slutordet, tyckte det vägde jämt mellan fördelar och nackdelar. Om det blir en ny folkomröstning kommer han nog att rösta nej, skriver han. Det där "nog" som han lägger in som brasklapp är väl egentligen ganska typiskt.

Själv tycker jag "nog" att boken skulle varit ganska bra "om" jag hade läst den för fem år sedan. Men att även en ekonomiprofessor duckar för att analysera och föreslå åtgärder mot dagens problem vittnar om svårigheterna.

----

Boken "Den europeiska skuldkrisen" av Mats Persson är utgiven på SNS Förlag.