Det var riktigt optimistiska tongångar när Konjunkturinstitutet (KI) i morse presenterade sin nya prognos för svensk ekonomi. Ekonomerna på institutet ser redan ljuset i tunneln och räknar med att den svenska konjunkturnedgången därmed blev rekordkort i och med att vi redan passerat botten.

Rent tekniskt undviker Sverige dessutom recession eftersom det, enligt prognosen, bara blir fjolårets sista kvartal som uppvisar negativ tillväxt. Den tekniska definitionen på recession brukar annars vara att bruttonationalprodukten måste falla två kvartal i rad.

Vi kan också lägga till att om KI:s prognos visar sig hålla kommer den här konjunkturnedgången knappast att ha märkts på arbetsmarknaden. Exempelvis ligger antalet nyanmälda lediga platser hittills i år kvar på ungefär samma höga nivå som under motsvarande period under fjolåret.  

Och visst finns det visst fog för KI:s optimism. Konjunkturbarometrarna för näringslivet slog i mars förväntningarna med råge och det vara i princip alla sektorer som bidrog till den kraftiga uppgången. Dessutom höjdes hushållshumöret, men där ligger konfidensindikatorn trots uppgången en bit under det historiska genomsnittet.

Barometerindikatorn, som är KI:s sammanfattande mått på de båda undersökningarna, steg i mars med åtta enheter. Det är därmed den största enskilda månadsökning som uppmätts sedan 1996, eller så långt bak som det finns historik för serien.

Men egentligen är inte allt klang och jubel i dagens KI-prognoser. Faktum är att BNP-tillväxten för såväl 2012 och 2013 faktiskt reviderats ner jämfört med föregående prognos från december. Dessutom är det framför allt framtidsförväntningarna som stigit i näringslivet medan nulägesbeskrivningen inte är riktigt lika ljus.

Framtidsförväntningar kan skifta snabbt vilket inte minst dagens siffror i sig är ett bevis på. Och skulle exempelvis krisen i Europa ta ny fart eller amerikanska konjunkturindikatorer börja svika kan detta svänga snabbt. Svenska företagsledare och hushåll tycks numera vara ovanligt benägna till en viss överdriven oro.

Något förvånande gör KI också en rejäl omsvängning när det gäller synen på Riksbankens reporänta. Nu tror institutet inte längre på några ytterligare räntesänkningar men räknar med att räntan ligger kvar på 1,50 procent under 2012 och 2013.

KI gör dock i ett särskilt avsnitt en extra poäng av att det fortfarande finns utrymme för räntesänkningar och att det skulle bidra till en inflation som inte missar målet lika grovt som annars och ett mer balanserat resursutnyttjande i svensk ekonomi.

Annars är det just den fortsatt mycket låga inflationen som framstår som huvudargumentet för ytterligare räntesänkningar. Enligt KI är det först mot slutet av 2014 som inflationen åter når upp till 2 procent och även då först med benägen hjälp av de räntehöjningar som KI lagt in i sina prognoser, eftersom räntehöjning bidrar till högre boräntor och lyfter inflationen den vägen. Utan räntehöjningar skulle en inflationstakt på 2 procent dröja till slutet av 2015.

Men givet den obenägenhet till ytterligare räntesänkningar som delar av riksbanksdirektionen under senare tid gett uttryck för och med dagens starka indikatorer i ryggen förefaller en räntesänkning på aprilmötet numera som osannolik. För en sänkning krävs att riksbanksdirektionen återgår till att lägga huvudfokus på sitt eget inflationsmål - något som i dagsläget inte förefaller troligt.