Mönstret från augusti återupprepades i stora drag i september. En dyster start på månaden följdes av en skakig period medan avslutningen blev riktigt hygglig. Sammantaget blev dock september en sur börsmånad, med ett fall på nära 5 procent.

Initialt ser börsutvecklingen från augusti och september ut att kunna återupprepas även i oktober. Månaden har fått en dyster börsstart trots att konjunkturstatistiken i många fall varit riktigt hygglig - eller i vart fall inte överraskat negativt. Givetvis är en bidragande faktor till att analytikerna inte längre blir överraskade att man skruvat ner förväntningarna på den inkommande statistiken rejält.

En orsak till den svaga börsstarten är sannolikt stora utflöden från månadshandlade fonder i samband med månadsskiftet. Många sparare kastar numera säkerligen in handduken efter sensommarens och hösten kraftiga börsfall. Dessutom pressas många institutionella investerare av de mycket låga marknadsräntorna som i förlängningen tvingar dem att dra ner på risken i sina portföljer och därför sälja av aktier.

Men än viktigare för den fortsatt svaga börsutvecklingen är givetvis den fortsatta oron kring EMU-länderna i allmänhet och Grekland i synnerhet. En mer permanent lösning kring den europeiska skuldkrisen skjuts gång efter annan på framtiden samtidigt som det blir allt mer uppenbart att Grekland inte kommer att klara sina budgetåtaganden.

Många räknar i förlängningen med en grekisk betalningsinställelse med förmodat allvarliga återverkningar på, framför allt den europeiska banksektorn. Parallellerna till situationen i samband med Lehman-kraschen är ganska lätta att dra även om myndigheter och företag har en helt annan beredskap för en motsvarande situation idag.

Det är också ett tydligt tecken på den allmänna oron att volatiliteten på börsen stigit kraftigt och numera börjar nå nivåer som under de senaste 20 åren endast har överträffats av perioden när finanskrisen var som mesta akut hösten 2008.

I den här miljön, med brist på politisk handlingskraft, frågetecken kring finanssektorns motståndskraft, ökad risk för recession och volatila börser, är det svårt att vara optimistisk om den framtida börsutvecklingen. Risken är istället stor att det negativa växeldragandet mellan eurokris, svaghetstecken i amerikansk ekonomi och global konjunkturoro fortsätter ännu en tid framöver.

Men visst finns det några ljuspunkter som man kan hänga upp en något ljusare marknadssyn på.

(Det är väl visserligen närmast ogörligt att bedöma handlingskraften hos europeiska politiker att hantera eurokrisen. Vi har alla ständigt tvingats justera tidsramen för när mer konkreta åtgärder ska presenteras. Det gäller både akuta lösningar för Grekland men också för hur spridningseffekter till andra länder och den finansiella sektorn ska undvikas.)

En av ljuspunkterna är att Tyskland numera röstat för en utvidgning av den nuvarande krismekanismen EFSF och vi tolkar dessutom, med viss välvilja, den senaste tidens brist på tunga politiska nyheter som att man förbereder sig för större ingrepp.

I mitten av oktober ska regeringscheferna mötas och då måste något substantiellt presenteras. Annars riskerar vi ett ännu brantare börsfall. Men när politikerna har kniven mot strupen så stiger också förhoppningarna om att de slutligen ska skrida till verket.

Att marknadsräntorna fortsätter att vara extremt låga betyder både en stimulans till konjunkturen och att räntemarknaden tappar i attraktivitet som placeringsalternativ. "Operation Twist" som den amerikanska centralbanken lanserade i september, och som innebär att banken säljer korta räntepapper till förmån för statspapper med längre löptider, har hittills varit överraskande effektiv.

Den amerikanska 30-årsräntan har fallit med 1,5 procentenheter till 2,75 procent och dessutom innebär operationen att placerare med stora obligationsinnehav inte behöver vara nervösa för plötsliga ränteuppgångar ¿ i alla fall inte på kort sikt.

Att konjunkturstatistiken dessutom slutat överraska negativt ökar dessutom chanserna för att vi ska lyckas undvika en regelrätt recession i västvärlden. Och även om vi knappast tror på något konjunkturlyft i egentlig mening så kan även en trög tillväxt räcka för att lyfta humöret på finansmarknaderna.

En ytterligare drivkraft för den globala konjunkturen är dessutom sjunkande råvarupriser.

Oljepriset (Brent) är numera på väg under 100 dollar per fat och det för Nordamerika viktiga WTI-priset är i sin tur nere på cirka 75 dollar. Det här innebär en påtaglig ekonomisk lättnad för bland annat amerikanska konsumenter.

Även övriga råvarupriser är på väg nedåt och där vill vi främst framhålla sjunkande priser på jordbruksprodukter och livsmedel. I förlängningen dämpar det inflationen i snabbväxande asiatiska ekonomier och tidiga tecken på detta syns redan i Kina. Förhoppningen är att det ska leda till att tiden med finans- och penningpolitiska åtstramningar är slut och att Kina istället kan övergå till att stimulera den inhemska ekonomin.

Det ska dock konstateras att den senaste tidens ekonomiska, politiska och finansiella utveckling gör oss, och sannolikt de flesta andra, försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser om börsutvecklingen. Även den bästa av analyser riskerar att hamna snett, framför allt i det korta perspektivet, när marknaderna är så här oroliga.

Även fortsättningsvis blir det centralt att följa inkommande konjunkturdata och den politiska beslutsprocessen. Företagen tror vi i sin tur kan fortsätta att redovisa riktigt hyggliga vinster så det är knappast där som problemet för närvarande ligger.

Men den framtidsbild som företagsledarna målar upp i samband med kvartalsrapporterna blir den här gången oerhört intressant att följa. Det har ju funnits en tydlig diskrepans mellan den dystra bild som olika typer av konjunkturindikatorer förmedlat och den förhållandevis ljusa bild som målats upp av företagen själva. Skulle företagsledarna däremot börja falla in i dysterkören så lär börsfallet fortsätta.