1. Eftersom Riksbanken inte gjorde några större förändringar i tillväxtprognoserna så fanns det heller inget motiv att ändra på räntescenariot.

2. Den senaste tidens försvagning i olika svenska och internationella konjunkturindikatorer är mest lite brus som inte är mycket att bry sig om.

3. Nu gäller det att sätta press på arbetstagarorganisationerna inför den kommande lönerörelsen.

När det gäller det första motivet så är det ju givetvis rationellt att bibehålla prognosen över ränteutvecklingen om ekonomin ser ut att utvecklas i ungefär den takt som man tidigare förutsett. Nu görs visserligen en mindre nedjustering av den svenska BNP-prognosen för i år, från tidigare väntade 4,6 procent  till 4,4 procent och nästa års tillväxt väntas landa på 2,6 procent (kalenderkorrigerade värden). 

Den underliggande inflationen (KPIF), som inte tar med höjda räntekostnader i samhället och som Riksbanken själva framhåller som ett bättre mått på det faktiska inflationstrycket, väntas dessutom landa nära målet om 2,0 procent. Den årliga KPI-inflationen blir dock närmare 3 procent i snitt under perioden 2011-2013.

Det är egentligen först när vi kommer in på den andra delen av resonemanget som man blir ordentlig fundersam kring ränte- och BNP-prognoser. På dagens presskonferens viftade riksbankschefen Stefan Ingves på ett närmast häpnadsväckande sätt bort de tydliga signalerna om en rätt rejäl inbromsning i svensk ekonomi som vi fått under senare tid. Bland annat i form av minskad detaljhandelsförsäljning, allt svagare inköpschefsindex och stagnerande bostadspriser.

Skulle det bara röra sig om enstaka månadsvärden vore det kanske förståeligt att banken inte vägde in det i sina bedömningar. Men numera är det en tydlig trend med flera månader av allt svagare siffror.

På det internationella planet tycks Riksbanken vara mer benägen att väga in svaghetstecknen eftersom man framhåller en svagare omvärldskonjunktur som den stora nedåtrisken för sina prognoser.

Risken för att det ska krävas ännu högre räntor i framtiden läggs i sin tur helt på den svenska lönerörelsen. Riksbanken räknar med att timlöneökningarna ska begränsas till 3,3 procent 2012 och 3,5 procent 2013, vilket faktiskt är något högre än löneförväntningarna än hos arbetsmarknadens parter.

Hotet mot lönebildningen kommer dessutom, enligt Riksbanken, främst från stigande inflationsförväntningar i spåren av dagens höga KPI-inflation. En inflation som i sin tur Riksbanken själva till största delen är ansvarig för. Så resonemanget borde snarast ha lett till slutsatsen att räntan inte borde ha höjts vid dagens möte för att på så vis underlätta avtalsrörelsen.

Givet hur Riksbanken resonerar är det svårt att se hur banken ska kunna låta bli att höja räntan ytterligare en gång i början av september.  Avtalsrörelsen är då i full gång, de svenska BNP-siffrorna för andra kvartalet lär ha blivit mycket starka och arbetsmarknaden, som oftast är en släpande konjunkturindikator, har knappast hunnit vända ned till dess. Dessutom lär KPI-inflationen och därmed inflationsförväntningarna fortsätta att stiga.

För att framtida räntehöjningar ska undvikas krävs nog att konjunkturindikatorerna faller betydligt snabbare än idag.

Riksbanken gör, enligt oss, en chansning när de tar så lättvindigt på de allt svagare konjunktursignalerna.  Risken för en felbedömning är för närvarande ovanligt stor och lite större ödmjukhet skulle nog vara på sin plats. Det här kan annars sluta med samma nesa för Riksbanken som efter den sista räntehöjningen hösten 2008 då det stod klart för envar att konjukturen redan hade vänt ned.

Lite mer fingertoppskänsla från Riksbanken är önskvärt.