I backspegeln är det tydligt att det som drev bankaktierna under 2010 var avtagande kreditförluster. När vi gick in i 2010 befarade analytikerkåren kreditförluster på 45 miljarder kronor men ju längre året gick desto tydligare blev det att den baltiska kollapsen skulle utebli, liksom en hårdlandning i Sverige.

I dagsläget ser kreditförlusterna ut att stanna på 15-16 miljarder kronor. Det är illa, men långt ifrån så illa som befarat.

SEB och Swedbank stod för merparten av förbättringen och det var också de aktierna som gick bäst under 2010. Swedbank steg 34 procent och SEB med 27 procent. Nordea och SHB har däremot inte alls hängt med i uppgången utan är upp med ynka 1 procent respektive med 6 procent.

Såhär inför 2011 kan det konstateras att överraskningseffekten är borta när det gäller kreditförlusterna. Det börjar rentav pratas om mer eller mindre stora återföringar från de stora reserver som byggdes upp 2008/2009.

Troligen blir det annat än tillgångskvalitet som spelar störst roll för aktiekurserna under 2011, kanske bortsett från hos Nordea som fortfarande är tidigt i återhämtningsfasen inom sin danska verksamhet.

Det som kan störa den rosenröda bilden av stabila svenska banker är en eventuell nedgång i bostadspriserna. Bankernas riktiga tillväxtgren under lågkonjunkturen har varit bolånen.

Åsikterna går isär om Sverige verkligen har en boprisbubbla och vilken fom den i så fall antagit. Utan tvekan ligger dock ett potentiellt frö till en förnyad kris här.

Bankkriser brukar ha sin grund i att det som ses som säkra tillgångar visar sig vara väldigt osäkra och det stämmer ju oroväckande bra in på de svenska bolånen som i princip helt varit förskonade från kreditförluster.

Men med stark tillväxt i den svenska ekonomin, låga räntor och en arbetsmarknad som utvecklas åt rätt håll är det svårt att se att bolånen ska ställa till det under 2011. Efter det svängiga 2010 ligger det nära till hands att vänta sig en normalisering under det kommande bankåret. Frågan är väl bara vad som är normalt i den nya bankvärlden 2011.

I normalfallet skulle företagsutlåningen komma igång vid det här laget i konjunkturcykel. Det vore goda nyheter för bankerna, som har bättre marginaler på företagslån än det nuvarande tillväxtloket, bolånen. Allra mest skulle företagstunga SEB gynnas.

Men vi har inte riktigt sett detta ännu, vilket skapar gråa hår bland bankdirektörerna. Frågan är om företagens skräckupplevelse hösten 2008 har skapat en ny inställning till skuldsättning där man gärna undviker de allra högsta nivåerna.

En stundande normalisering av räntenivån har det redan skrivits mycket om. Den samlade meningen verkar vara att räntan "behöver" hållas lägre än normalt ytterligare en tid.

Detta är ett mynt med flera sidor, men på kort sikt vore högre ränta väldigt gynnsamt för bankerna med mycket inlåning från allmänheten. Framför allt Swedbank och SHB skulle öka sina räntenetton om Riksbanken började strama åt. För närvarande ser det ut som 2011 blir ännu ett år med låg ränta.

I normalfallet skulle vi också se stora extra utdelningar eller återköpsprogram från de välkapitaliserade svenska bankerna under 2011. Analyshus uppskattar nämligen överkapitaliseringen till mellan 10-20 procent av börsvärdet i de nordiska bankerna.

Just nu ligger de pengarna mest och samlar damm och sänker avkastningen på eget kapital hos bankerna. De borde därför delas ut.

Men på den punkten kan vi nästan helt säkert säga att normaliseringen uteblir nästa år. Ett skäl är förstås det politiska. Bankerna ses i vida kretsar som ansvariga för finanskrisen. Vissa, som Swedbank, har finansierat sig med statsstöd. Med den bakgrunden är det svårt att dela ut extra miljarder till ägarna. Möjligen kan SHB vara ett undantag här.

Sedan är det de nya regleringarna inom rammen för Basel III. Hela poängen med det nya regelverket är att bankerna ska utsätta sig för mindre risker framöver genom att backa upp sin utlåning med mer och säkrare kapital framöver. Det innebär i sig en utmanning för bankernas avkastning.

De nordiska bankerna uppfyller Basel-kraven redan nu, men delvis beror detta på minskade volymer företagslån och ökade volymer bolån. Den mixförskjutningen i bankernas portföljer innebär nämligen att risknivån sänkts, vilket på fackspråk heter att de riskvägda tillgångarna krympt. En rätt stor del av överkapitaliseringen beror faktiskt på just detta.

Om det krävs 10 000 kronor bankkapital för att backa upp ett bolån på 1 Mkr men 15 000 för att ta samma risk i en checkkredit på 1 Mkr, så frigörs kapital om bolånen växer som andel. Men frågan är om det är pengar som det är rimligt att dela ut. Troligen inte.

Allt detta kokar ned till att även om det ser rätt bra ut för bankerna 2011, särskilt i jämförelse med för ett år sedan, så finns moln på himlen. Bankernas värderingar ser å andra sidan inte ut att sätta stopp för stigande kurser.

Tittar vi tillbaka på perioden 2003-2008 så var det inte ovanligt med värderingar på 2-2,5 gånger eget kapital (minus goodwill etc). I nuläget är det ingen av de fyra storbankerna är som är nära den nivån, trots kursdubblingen sedan bottennoteringarna.

De två stabila, Nordea och SHB, värderas till 1,4 respektive 1,7 gånger eget kapital. SEB och Swedbank ligger kring 1,3 gånger eget kapital.

Att värderingarna ska återhämta sig ändå till forna toppnivåer ska vi nog inte vänta oss. De glada dagarna av lånetillväxt flera gånger högre än BNP känns nu avlägsna och bankerna lär knappast heller nå tillbaka till den avkastning de levererade i mitten av 00-talet.

Det lär de nya regleringarna se till. Men dyra är inte bankaktierna och det är inte fel att ha någon i portföljen.

För tillfället känns Nordea hetast. Aktien har ju inte alls hängt med resten av bankligan och nu tar en ny ordförande i form av Björn Wahlroos över.