Hur lyckades Norge genomföra någonting 1992 som vi i Sverige fortfarande bara diskuterar och som många säger är närmast omöjligt? Enkelt uttryckt delade man i Norge upp pengarna så att varje sparare har sitt konto. I Sverige delar spararna på en gemensam pott som förändras över tiden.

En svensk pensionssparare har en del i en svårdefinierad gröt. En norsk sparare har sitt eget konto. Då blir det lätt att sticka. Detta klarade Norge av för 14 år sedan. I Sverige har frågan stötts och blötts i många år. Finansinspektionen kämpar för fri lagstadgad flytträtt. De stora livbolagen är emot. Hittills har ingen regering sagt annat än "ja, men" och pekat på alla problem. Senast stämde finansmarknadsminister Mats Odell in i samma kör.

I Sverige finns visserligen flytträtt på traditionellt livsparade, men som regel är den förenad med stora kostnader och en hel del krångel för spararen. Därför är det mycket ovanligt att svenska livsparare flyttar till ett annat bolag. I Norge kostar det maximalt 200 kronor att byta pensionsförvaltare. Och proceduren måste vara avklarad på två månader.

Bakgrunden är att i Norge uppstod frågan varför livförsäkringsbolagen hade så mycket pengar samlade i form av reserver. Frågan var också vem dessa pengar egentligen tillhörde. Det blev också tydligt att överskottet på pengarna kunde delas ut ganska godtyckligt till gamla kunder och till nya. De nya kunderna kunde alltså dra nytta av ett sparande som de gamla hade byggt upp.

Det är en sådan otydlighet i systemet som har gjort att svenska livbolag har kunnat locka med hög återbäring för att dra in nya sparare. Det kan man göra även om bolagets portfölj, som kan innehålla aktier, räntebärande papper och fastigheter i varierande grad, har gått riktigt dåligt. Man använder gamla tillgångar, ihopsparade av gamla kunder, för att locka in nya kunder.

I Norge beslöt man att pengarna i livbolagen, konsolideringsreserven, skulle skiftas ut till spararna. Varje sparare som hade varit med och byggt upp det stora kapitalet skulle få sin andel.

Ett svenskt livbolag kan när som helst sänka återbäringen. En sparare som har lockats av hög återbäring kan ett par månader senare se att den är halverad, eftersom börsen har gått ner. Bolaget kan till och med göra en reallokering, dvs ta tillbaka utdelade pengar, eftersom bara en del av pengarna är garanterade. Många livförsäkringssparare har känt sig lurade eftersom de inte insåg att bolaget har rätt att ta tillbaka kapital i en garantiprodukt, som livsparande ju faktiskt är.

Denna ovisshet och oförutsägbarhet vore ingenting att bråka om, om det inte vore för att pengarna är låsta, ofta i flera årtionden. Det är det som har retat så många.

Enligt den norska modellen görs ett bokslut varje år, gentemot varje sparare. I stället för att varje sparare har en mer eller mindre diffus andel i ett kollektivt sparande har varje norsk sparare en egen försäkring, där man varje år verkligen kan se resultatet och behållningen. De norska livbolagen kan inte reallokera, ta tillbaka, utdelad återbäring. I stället måste de dela ut återbäringen varje år.

Men den uppdelningen gjord blev det lätt att införa lagstadgad flytträtt för alla sparare. Och det var precis vad norrmännen gjorde 1992.

Mot lagstadgad fri flytträtt kan man också anföra att långsiktighet behövs för att åstadkomma en framgångsrik förvaltning. Först om pengarna är låsta i många år kan bolagen ta risken att ha en stor andel aktier i portföljen, vilket är det mest lönsamma på lång sikt, men som kan vara farligt på kort sikt. Över tiden jämnas effekten av hastiga börsnedgångar ut. Men det pris som spararen betalar är att pengarna är låsta. Och livbolaget kan ändå kan misslyckas i sina placeringar.

Björn Dickson