Skulderna i den ickefinansiella sektorn, stater, hushåll och ickefinansiella företag, uppgår nu till rekordhöga 225 procent av globala BNP. Omkring två tredjedelar, eller cirka 100.000 miljarder dollar, utgörs av åtaganden i den privata sektorn som, vilket är väldokumenterat, kan medföra stora risker.

Det skriver IMF i sin Fiscal Monitor Report som publicerades på onsdagen.

Fonden konstaterar att skillnaderna är stora; alla länder befinner sig inte i samma fas i kreditcykeln, och de möter inte alla samma risker.

"Men det finns en oro för att den blotta storleken i skulden kan lägga grunden för en aldrig tidigare skådad privat skuldsaneringsprocess som kan omintetgöra den bräckliga ekonomiska återhämtningen", skriver IMF.

I rapporten konstaterar IMF att de privata skulderna är höga inte bara i de utvecklade länderna utan också i vissa systemviktiga tillväxtländer. Och även om vissa utvecklade länder har gjort försök att reducera hushållens skuldsättning så fortsätter skuldkvoterna, grundorsaken till problemen, att stiga i vissa fall.

Lättare finansiella förhållanden har vidare lett till en kraftigt ökad skuldsättning i den ickefinansiella företagssektorn i vissa tillväxtmarknader.

IMF skriver att historiska erfarenheter och alternativa indikatorer på skuldöverhäng talar för att den privata skuldsaneringsprocessen kan komma att ta tid, och än mer så i nuvarande läge med låg nominell tillväxt.

Svaga makroekonomiska förhållanden inverkar också negativt på statliga balansräkningar, i synnerhet i utveckladeekonomier där de förklarar nära 50 procent av ökningen i den offentliga skulden sedan inledningen av den globalafinanskrisen.

IMF konstaterar att nya empiriska bevis bekräftar att finansiella kriser tenderar att vara associerade med överdrivan privata skuldnivåer i både utvecklade ekonomier och tillväxtekonomier, men höga offentliga skulder innebär också risker.

"I synnerhet, att gå in i en finansiell kris med ett svagt finanspolitisk läge förvärrar djupet och durationen i den påföljande recessionen. Skälet till det är att frånvaron av finansiella buffertar före krisen signifikant minskar möjligheten att bedriva kontracyklisk finanspolitik, i synnerhet i tillväxtmarknarknadsekonomier", skriver IMF.

Fonden fastslår att detta argumenterar för att statliga balansräkningar ska stärkas i ekonomiska uppgångar, och att den finansiella cykeln ska beaktas i utvärderingen av ett lands fiskala position. Vidare ska en noggrann bevakning av privata skulder säkras genom lämpliga regel- och övervakningsramverk.

Enligt IMF är det uppenbart att en meningsfull skuldminskning kommer att bli "mycket svårt" utan robust tillväxt och en återgång till normal inflation. Och vägen mot stark tillväxt i länder med skuldöverhäng kan kräva beslutsamma och omedelbara åtgärder för att reparera bankernas balansräkningar, i synnerhet i vissa europeiska länder, och i privata sektorn, i synnerhet ickefinansiella företag i Kina.

De specifika policypaketen kommer att bero på förhållandena i olika länder, men generellt är det avgörande att snabbt lösa de underliggande problemen i länder där det finansiella systemet är stressat.

I de fall där problem i den ickefinansiella företagssektorn ännu inte har spridit sig till banksektorn kan välutformade och välriktade statliga program för att restrukturera privata skulder skapa incitament för en uppstädning.

Om rekapitalisering av banker är nödvändigt bör det genomföras snabbt, under ledning av den privata sektorn. Starka styrningsprinciper bör gälla i beslutsprocessen för att säkra offentliga finanser.

Fonden konstaterar att det kan vara svårt att väga för- och nackdelar i nuvarande läge med begränsat finanspolitiskt utrymme, men inaktivitet kommer troligen att bli dyrare även i ett perspektiv av uthållighet i offentliga skulder. Finanspolitik kan dock inte lösa problemen ensamt, stöd måste komma kompletterande åtgärder inom trovärdiga ramar.

"Mer specifikt, penningpolitiken bör förbli ackommoderande i de länder där inflationen ännu ligger väl under målet, medan finanspolitiken bör erbjuda incitament för banker att realisera förluster och skapa utrymme för reparationer av balansräkningarna", skriver IMF.

Strukturpolitik kan vidare förbättra intertemporära budgetbegränsningar genom att öka den potentiella tillväxten.

"Om de utformas väl och trovärdigt kan dessa åtgärder faktiskt öka policyutrymmet för att stödja tillväxt och föra inflationen tillbaka mot målet samtidigt som de underlättar skuldminskningsprocessen", skriver IMF.