Efter finanskrisen har regleringen av bankmarknaden ökat rejält med såväl större kapitalkrav som tuffare krav på hushållens bolån med höjda amorteringskrav. Trots det har bankerna lyckats upprätthålla och till och med öka lönsamheten de senaste åren. Det har varit goda tider för aktieägarna med fina utdelningar, men framgångarna har inte gått obemärkt förbi.

Nu diskuteras ytterligare pålagor för bankerna, men denna gång av en helt annan sort. Nu vill politiker av i stort sett alla färger gå bortom kraven på kapitaltäckning och annat som har med finansiell stabilitet att göra. Det talas om att ta en del av vinstkakan genom höjda skatter.

Ett par exempel är Socialdemokraterna som vill finansiera maxtaxa i förskolan med hjälp av en banksatt, något som väntas kosta 4 miljarder. Moderaternas Anders Borg som vill höja skatterna för banksektorn, förslagsvis genom höjda sociala avgifter. Liknande tongångar hörs från flera andra partier och detta är givetvis ett riskmoment för sektorn.

Frågan är dock hur allvarligt man ska se på detta i ett aktieägarperspektiv. Bankerna har varit duktiga på att parera nya regler och pålagor tidigare. Dessutom är det högst sannolikt att bankerna kan föra över stora delar, om inte alltihop, på kunderna, åtminstone i ett längre perspektiv. Dessutom finns det en del som talar för att det kommer bli svårt att höja skatten för bankerna.

Oavsett vilken färg det än blir på regeringen så finns en risk att den kommer att vara svag, och då blir det svårt att driva igenom kraftfulla reformer riktade mot bankerna. Om alliansen vinner så blir det med en mycket knapp majoritet och om den rödgröna sidan vinner så kommer det bli en ganska spretig grupp med partier som ska enas.

Förvisso finns det en politisk samsyn i att bankernas lönsamhet gör dem till en lämplig måltavla för höjda skatter, men att därifrån gå till ett konkret förslag som tillräckligt många partier kan sluta upp bakom, det lär blir svårt.

Allt detta är givetvis spekulationer, men man kan i alla fall säga med viss säkerhet att det blir svårt att hitta ett lämpligt sätt att beskatta bankerna på, och än svårare att göra det på ett sätt så att det blir bankerna och inte kunderna som står med notan. Så även om det kommer att diskuteras en hel del lär det dröja innan ett konkret förslag landar hos riksdagen.

Ska man leta risker för bankerna så är det mer fruktbart att vända blicken från eventuella skatter och istället se till trender i bankmarknaden.

Utlåningsvolymerna har ökat med 2,4 procent, inlåningsvolymerna med 5,6 procent 2009-2014 (2014 avser prognosticerad volymförändring). Det är en stark volymutveckling men genomsnittet döljer att det framför allt handlar om ett par riktigt bra år, och att trenden är avtagande.

Statistik från SCB visar att tillväxttakten i utlåningen till hushåll har minskat kraftigt det senaste året och för företag har tillväxttakten försvagats sedan 2011. Med bibehållna marginaler men svagare volymutveckling finns en risk att vinstutvecklingen bromsar upp.

Det gäller särskilt eftersom marginalerna inte kan bidra till vinsttillväxten. Räntenettomarginalen har under perioden 2009-2014 förbättrats efter en nedgång under 2010. Prognoserna pekar mot att den kommer ligga kvar på ungefär samma nivåer kommande år som under 2014. Det kommer med andra ord vara volymtillväxten som avgör tillväxten i bankernas vinster. Och där ser det alltså inte så bra ut, låga räntor till trots.

Men aktiemarknaden är likväl optimistisk och konsensus pekar mot att avkastningen på eget kapital ska öka med mer än en procentenhet under 2015, från en redan god nivå.

Det är offensivt och kanske har de senaste årens framgångar gjort att man nu tar höjd för ett alltför optimistiskt scenario? Med andra ord ska man nog inte räkna med alltför hög tillväxt, men som aktieägare kan man ändå trösta sig med en hygglig direktavkastning.