Vice riksbankschefen Lars E O Svensson har meddelat att han avser att lämna riksbanksdirektionen när hans mandat löper ut den 20 maj. Vi gissar att flera av de andra ledamöterna i direktionen, samt en hel del tungt arbetsbelastade medarbetare på Riksbanken, drar en suck av lättnad. Svensson har inte gjort sig känd som den smidigaste av medarbetare.

Han motiverar sitt beslut med att han inte fått gehör för  den  penningpolitik som han  velat genomföra. De senaste åren har det inneburit att han på i princip varje penningpolitiskt möte reserverat sig mot de räntebeslut och den räntebana som övriga ledamöter i direktionen röstat igenom. Alltid med en önskan om lägre räntor som, enligt hans åsikt, skulle leda till bättre måluppfyllelse i form av en inflation närmare målet på två procent och dessutom lägre arbetslöshet.

Det ska konstateras att övriga direktionsledamöter med tiden har fått vika sig för Svenssons krav och sänka räntan när den ekonomiska verkligheten blivit bistrare än väntat och inflationen vägrat ta fart. Det ska dock tilläggas att Svensson inte i någon större utsträckning protesterat mot de förutsägelser/prognoser som presenterats av Riksbankens medarbetare utan det är främst den förda räntepolitiken han motsatt sig. Så det är ingen prognosguru som överger Riksbanken utan mer av en annorlunda röst.

Man ska dock även påminna sig om att det finns tillfällen när han även fått gehör för sina idéer mer på direkten - med ett mindre smickrande resultat. Det som ligger närmast i minnet är Riksbankens fatala räntehöjningar sensommaren och hösten 2008 när världsekonomin stod på randen till en finansiell härdsmälta. Den sista räntehöjningen skedde så sent som i september och den tvingades banken att backa från med råge och räntan sänktes från 4,75 till 2,0 procent innan året nått sitt slut.

Räntehöjningarna var beslut bakom vilka Svensson upplevdes vara en de mest drivande, men som han nu säger sig inte skulle ha gjort om han bara hade haft sina ekonomiska modeller klara i tid.

Och det är väl någonstans här man börjar få viss förståelse för det låga förtroende som Svensson, trots sina imponerande akademiska meriter, åtnjuter bland många analytiker och placerare på den finansiella marknaden. Dels för att han framstår som tjurskallig med den "sanne" akademikerns oförmåga att erkänna brister i den egna analysen, dels för hans övertro på att en komplicerad ekonomisk verklighet går att pressa in i ett antal enklare ekvationer.

Vi på placera.nu kommer ändå att sakna Svensson i riksbanksdirektionen. En vital diskussion kring penningpolitiken är nödvändig och här har Svensson gjort en insats.

Vi tycker också att han har varit en nödvändig motkraft till riksbankschefen Stefan Ingves, som har en olycklig förkärlek för statsmannarollen och ibland låter den ta överhanden visavi mer rationella beslut.

Det gäller inte minst Stefan Ingves vilja att lufta argument som mer bygger på subjektiva uppfattningar än på någon vetenskaplig grund, bland annat gällande hushållens skuldsättning och bostadspriser. Det är en riktning som vi på sikt tror kan bli förödande för Riksbankens trovärdighet och för penningpolitiken som tryggt ankare för den svenska lönebildningen.

Vi kommer också att sakna vice riksbankschefen Barbro Wickman-Parak som även hon avgår den 20 maj, något som har hamnat i skuggan av den mer spektakuläre Lars EO Svensson.

Barbro Wickman-Parack har inte tvekat att ta debatten vare sig med Svensson eller Ingves och har ofta framstått som en både klokare och mer dynamisk penningpolitisk tänkare än dessa, trots avsaknaden av de tunga akademiska meriter som Svensson framhållit som en bristvara i den nuvarande riksbanksdirektionen.