Den så kallade finanskrisen har nu hållit på i ett år och ett kvartal. På den tiden har börsvärdet i princip halverats, korta och långa räntor sjunkit kraftigt, kreditmarknaden kollapsat och olika konjunkturindikatorer gått från högkonjunktur-nivåer till recessions-nivåer. Rubrikerna i media är svarta som kol. Jag satt och själv och läste ikapp en veckas Financial Times i helgen. Efter ett par timmar hade jag en sprängande huvudvärk. Vi må alltså alla vara ursäktade om vi börjar tycka att allt känns hopplöst.

I sådana här lägen brukar ett par gamla sanningar dyka upp, nämligen att vi nu står inför en repris av den stora depressionen 1929, samt att läget nu är så illa att ingenting av traditionella insatser längre hjälper. Detta är de värsta tänkbara fallen. Ska man vara rädd för dem?

Parallellen med börskraschen 1929 och den stora depressionen på 1930-talet dyker alltid upp i finansiella kriser eller börskrascher. Folk pratade om den 1987, den dök upp igen i samband med Asienkrisen 1997-98, vid IT-kraschen 2000 och nu är den här igen. Men hittills har vi inte sett någon repris på den stora depressionen, och även om man ska vara väldigt ödmjuk efter de senaste månadernas händelser, vågar jag påstå att det inte kommer den här gången heller.

Det finns flera skäl, men alla med en gemensam nämnare; staternas roll. 1929 var statens roll i ekonomin minimal, det fanns inga sociala skyddsnät, eller sådant som ekonomer så vackert brukar kalla "automatiska stabilisatorer". Den som förlorade arbetet på 1920-talet kunde i bästa fall hoppas på ett soppkök. Idag finns det arbetslöshetsförsäkringar, socialbidrag och så vidare.

Den andra skillnaden rör hur staten använde den ekonomiska politiken (eller snarare inte använde). På 1930-talet begicks en rad grava misstag som alla fick till följd att den ekonomiska politiken stramades åt, och alltså gjorde att konsumtion och investeringar kollapsade. Penningpolitiken stramades åt i många viktiga länder, genom högre räntor och fasta växelkurser i många länder. Finanspolitiken stramades också åt. Dessutom införde en rad länder olika handelshinder för att skydda sina exportindustrier (tullar och liknande).

Resultatet blev katastrofalt även där, enligt vissa bedömare krympte världshandeln med 70 procent under de första åren på 1930-talet. I alla fallen ovan gäller motsatsen idag; räntorna har sänkts, skatter sänks och offentliga utgifter höjs och så här långt är det snarast förvånande att det varit så få tongångar om protektionism, trots att USA är på väg in i en recession samtidigt som det är presidentval.

Någon har sagt världens dyraste ord är "den här gången är det annorlunda". Men uttalanden med den andemeningen dyker alltid upp i såväl toppar som bottnar. I börstoppar får ni höra att aktier inte är dyra trots ett pe-tal på 20 eller 30 eller 40, därför att man inte kan värdera aktier med traditionella värderingsmodeller. Efter långa nedgångar, som nu, får ni istället höra att aktier fortfarande är dyra, trots pe-tal på 10 eller 8, eller kanske som nu nära 6. Därför att "den här gången är det annorlunda".

Man brukar resonera ungefär på samma sätt kring hur effektiv finans- och penningpolitiken är: På konjunkturtoppen viftar man bort räntehöjningar, på väg ned avfärdar man räntesänkningar som effektiva medel att styra ekonomin.

Men stimulerar man en ekonomin tillräckligt mycket är det såklart att det hjälper. Det finns lägen när lägre räntor kan vara verkningslösa eller lägre skatter inte fungerar, eller massiva likviditetsinjektioner är verkningslösa. Men det är ytterst sällsynt med tillfällen när inte allting på en gång hjälper. Och det är precis det man gör just nu i (USA), eller är på väg att göra i andra länder (Europa, Asien).

Okey, vad skönt att kunna resonera sig bort från de värsta tänkbara resonemangen, eller? Nja, bara för att vi kanske kan eliminera de allra mest extrema utfallen betyder det tyvärr inte att allt är rosenskimrande. Vanliga lågkonjunkturer kan vara nog så jobbiga.

I USAs fall har varje lågkonjunktur under de senaste decennierna blivit lite mildare än den föregående. Det finns nog en överhängande risk att den trenden bryts. USA befinner sig mitt i en bank-krasch, liknande den svenska i början av 1990-talet. Tittar man historiskt sammanfaller sådana i regel med relativt brutala recessioner.

Jag känner mig genuint osäker på om det verkligen ska behöva bli så illa, men tro mig, det är den typen av utfall som marknaderna varit fullt upptagna med att diskontera.

Med den mycket låga värdering vi nu har, särskilt av Stockholmsbörsen kan vi antagligen räkna med att det ligger i kurserna. Tyvärr har låg värdering inte varit något att hålla i handen under den här börsoron, och det är osäkert om det räcker för att driva upp börsen ännu. Däremot känns det mycket osannolikt att den ska sjunka mer.

----

Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank.