"Fakta sparkar" brukar Gunnar Myrdal säga.  Det är detta som händer inom EMU-området. Fakta är, något stiliserat, följande:

Södra Europas medelhavsländer domineras av turism, vin- och grönsaksodling. I centrala Europa finns några av världens mest framgångrika verkstadsindustrier och uppe hos oss i norr har vi dessutom stora inslag av skogsindustri. Turism och vinodling rationaliseras inte lika lätt som den kapitaltunga verkstads- och skogsindustrin.

Tyskland har kontroll över lönebildningen och har snabb produktivitetsstegring. I söder är produktivitetsstegringen begränsad. Därför kan man säga att Tyskland, inom den gemensamma valutan, "deprecierar" sin euro, den reala växelkursen faller i jämförelse med Medelhavsländernas euro. Tysklands konkurrenskraft förstärks därigenom ständigt.

Till dessa skillnader skall läggas svaga samhällsstrukturer i söder, med inslag av korruption och läckande skattesystem. I Tyskland och Frankrike betalar man sin skatt.

Detta är skälen till att jag betraktar euron och EMU som ett felkonstruerat system. Det som nu händer var väntat av oss euro-motståndare, valutarisken byttes ut mot en kreditrisk. Det var också anledningen till engagemanget på motståndssidan i den svenska euro-omröstningen, även om vi inte såg precis hur illa det skulle gå.

På grund av de strukturella skillnader jag just beskrivit ovan tror jag inte på de "räddningsaktioner" som EMU-länderna genomfört. Man har lättat skuldbördan för Grekland, genom förlängda lån till lägre räntor. Det motsvarar en nedskrivning av lånen med cirka 20 procent. Många bedömare menar att det behövs en nedskrivning av den grekiska skulden med 50-80 procent för att få Grekland på en hållbar kurs.

Men även i fortsättningen kommer Tyskland att "interndevalvera" gentemot söder, om inte en samhällsrevolution inträffar där nere med försiktiga, ansvarsfulla fackföreningar och en allmänhet som betalar skatt, samtidigt som produktivitetstillväxten snäppas upp. Sådana förändringar kan inträffa, men då måste man räkna med en samhällsomvälvning som kan ta 10-20 år.

Detta innebär att problemen för Grekland snart tonar upp sig igen. Räddningsaktionen i slutet av juli var bara en ny uppskjutning av den oundvikliga betalningsinställelsen. Dessutom tillkommer att marknaden börjar misströsta om både Italiens och Spaniens förmåga att hantera sina skulder. Därmed ställs EU inför allt större problem, dessa ekonomier är för stora att hantera med de nyskapade räddningsfaciliteterna.

Det är omvittnat att ledande kretsar i EU förstod problemen med en enda valuta i det heterogena området, men drev projektet ändå för att kunna genomföra drömmen om en politisk union med central beskattning och övergripande finansdepartement med möjlighet till transferering mellan länderna.

En fiskal union med mellanstatliga transfereringar är den logiska följden av introduktionen av en enhetlig valuta, som enligt min mening har introducerats 50 år för tidigt. Problemet är att inget land har röstat för en fiskal union, allraminst vårt land. Att införa en tätare union, bland annat med beskattningsrätt, riskerar att möta stort motstånd.

Redan kräver EU-parlamentet en EU-skatt, så att unionen inte blir fortsatt lika beroende av medlemsländernas årliga anslag. Kommissionen å sin sida har diskuterat en bankskatt och någon form av transaktionskatt (Tobin-skatt) på finansmarknaderna.

Denna eliternas konspiration,

för att använda hårda ord, riskerar att föda en europeisk Tea Party-rörelse. Liknande Washingtonhatet hos stora delar av den amerikanska allmänheten, riskerar vi att få en utbredd politisk motståndsrörelse mot Bryssel, sådan vi redan ser i Finland, Holland och Grekland.

Den europeiska

Tea Party-rörelsen är fortfarande i sin linda men den kommer att växa, och kommer att utgöra ett stort hot mot eurons fortbestånd.

----

Villy Bergström återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är docent i nationalekonomi och har varit vice Riksbankschef. Han är socialdemokrat.