Bäste Urban Bäckström,

Jag skriver till dig för att för att försäkra mig om att Du och Svenskt Näringsliv inte glömmer bort att fira ordentligt den 19 november.

Då är det ju exakt två decennier sedan det hände, det som fram tills dess hade varit otänkbart att yppa offentligt , till och med fult att överhuvudtaget tänka. Trots att det räddade i stort sett hela den svenska exportindustrin från en kollaps.

Vad sägs om en flytande buffé som startar prick klockan 14.28 uppe på Näringslivets hus? Era grannar på Storgatan 10 ställer säkert upp och bidrar till kalaset. Åtminstone deras exportberoende portföljbolag.

Jag skulle tro att herrarna nere på Arsenalsgatan inte heller skulle säga nej. Det är ju på minuten 20 år sedan SEB räddades undan förstatligande när Riksbanken gav upp försvaret av den fasta växelkursen.

När jag tänker tillbaka på hur läget var den där hösten för 20 år sedan så rådde rena rama domedagsstämningen, litegrann som det är i södra Europa i nuläget. Efter ett decennium utan devalveringar hade vi målat in oss i ett nationalekonomiskt hörn. Industrins kostnadsökningar var långt större än i konkurrentländerna och staten var påfallande uppfinningsrik i att hitta på utgifter.

Trots det var det nästan ingen som ifrågasatte den fasta växelkursen. Detta trots att den hopplösa cocktailen, bestående av lika delar grekisk utgiftspolitik och preussisk växelkurspolitik toppad med svenska politikers fingertoppskänsla i ekonomiska frågor, ledde med stormsteg mot avgrunden.

Svenska kostnadsökningar hade effektivt eroderat konkurrenskraften. Stora delar av exportindustrin höll på att knäckas samtidigt som statens budgetunderskott skenade. Men den som ifrågasatte den fasta växelkurshegemonin utmålades som imbecill.

Klockan 14.28 den 19 november 1992, bara några timmar efter att regeringen vid en presskonferens på Rosenbad presenterat ett tredje desperat sparpaket kunde inte Riksbanken längre stå emot stormen på valutamarknaden, utan gav upp den fasta växelkursen. Kronan sjönk omedelbart med 10 procent mot D-marken och dollarn.

Blev det kris, Urban? Absolut inte, det blev ett slut på krisen. Några banker stod på öronen och mycket tillgångar nationaliserades men för industrin blev det rena kickstarten. Sveriges konkurrenskraft återställdes och med en fortsatt flytande kronan har vi varit tvungna att hålla ordning och reda på finanserna.

För att illustrera fördelarna med den flytande kan vi titta på Sveriges BNP under perioden inför och efter den fasta kronkursens sammanbrott 1992.

1984, året innan den numer berömda avvecklingen av kreditmarknadsregleringen, stod varuexporten för 29,5 procent av Sveriges samlade BNP. Alltså, nästan en tredjedel av vårt nationella välstånd kom från export av varor från dina medlemsföretag.

Men i samband med kreditmarknadsavregleringen började bisarrheterna rada upp sig, som att staten förbjöd sig själv att låna i utlandet. Istället började företag låna i utlandet, för att sedan låna ut pengar till staten med god vinst. Jag har sett en siffra på att den privata sektorn hade skulder i utländsk valuta som uppgick till över 600 miljarder kronor året innan kronan föll.

Våren 1991, när Riksbanken knöt kronan till EG:s fiktiva valuta ecu, var den svenska ekonomin redan dysfunktionell. Finansbolag till höger och vänster hade lånat ut pengar till en aldrig sinande skara fastighetsbolag som köpte fastigheter i rasande takt. Ofta i utlandet. När finansbolaget Nyckeln gick i konkurs 1990 började korthuset rasa och det blev övertydligt att fastighetsspekulation inte givit mycket av bestående värde till samhällsekonomin.

1992 hade värdet av den samlade svenska varuexporten fallit till 21,4 procent av BNP. När kronan föll och därmed korrigerade vår usla konkurrenskraft den hårda vägen, steg exporten i en rasande takt. Till år 2000 hade varuexportens andel av BNP stigit till 36,2 procent.

Svenskt näringsliv (det breda begreppet - inte bara din organisation) var den stora vinnaren på att den fasta kronkursen föll. Lägger vi till tjänsteexporten kan vi konstatera att exportföretagen år 2000 stod för nästan hälften av landets BNP. Inte undra på att den exportdominerade stockholmsbörsen steg 20 procent på bara en vecka efter kronfallet och nästan 100 procent på mindre än ett år.

Och Urban, får jag föreslå att ni bjuder in lite grekiska politiker till festen. Om de får se vilket underverk en flytande valutakurs kan göra när finansmarknaden får bedöma det korrekta värdet så tror jag att de inte skulle tveka att följa det svenska exemplet.

Men vi ska kanske strunta i att upplysa dem om ni på Svenskt Näringsliv, enligt uppgift, ska ha plöjt ned 500 miljoner kronor i kampanjen för att få svenskarna att rösta ja till euron. Det kan bli lite jobbig stämning...