Det är onekligen en underlig världsordning att USA, det stora underskottslandet, bedriver den mest expansiva politiken, något som borde åligga överskottsländer som Kina, Tyskland och Kanada. Riskerna med detta är stora.

Förlorar dollarn det internationella förtroendet är det lätt att föreställa sig en allvarlig, långvarig depression. Men G20 blev en framgång. Bilagda strider och en storsatsning på IMF, omfattande stöd till exportkrediter och en begynnande översyn av regleringssystemet blev resultatet - mer än de flesta hade hoppats på. Kanske kommer vi i framtiden att se detta som vändningen.

I början av 2000-talet drogs Europa med besvärande och kvardröjande arbetslöshet.  Facken krävde finanspolitiska stimulanser men regeringarna höll emot av budgetpolitiska skäl.

USA blev räddningen. Genom att bedriva en tillväxtstimulerande politik utan att ängsligt titta på balanserna i ekonomin fick Europas länder draghjälp genom export till USA. USA höll igång världsekonomin till priset av budgetunderskott och stor obalans i utrikeshandeln.

Nu är vi där igen. Mönstret upprepas. USA, men också Storbritannien, har iscensatt gigantiska stimulanser till priset av väldiga budgetunderskott och vädjat till EU-länderna om gemensamma stimulanser av världsekonomin.

Obamas administration räknar med att varje satsad dollar ger en efterfrågeeffekt på BNP på en dollar och 50 cent. (Den så kallade multiplikatoreffekten är alltså 1,5.) Detta beror på att inkomster som skapas genom finanspolitiska stimulanser tros ge upphov till ytterligare efterfrågan från de hushåll och företag som direkt eller indirekt stöds av stimulansåtgärderna.

Siffrorna betvivlas på vår sida av Atlanten, där effekten av en satsad euro anses ge en stimulans på 80 cent, därför att det finns ett "läckage" från efterfrågan på grund av att hushållen och företagen spar en del av stimulanspengarna. (Våren 2008 satsade USA 120 miljarder på direkta utbetalningar till hushållen. 75 procent av beloppen sparades!)

Mönstret från början av seklet upprepas: USA driver på, facken kräver stimulanser men regeringarna i EU håller emot för att vårda satsfinanserna. I USA anses det att EU underskattar allvaret i det ekonomiska läget.

G20-mötet blev en kompromiss i enighetens namn. Det blir en stor satsning, 750 miljarder dollar via IMF, för att möjliggöra stöd till de länder i Östeuropa som har problem med betalningsbalansen, något som betyder mycket för ett par av våra svenska banker.

EU-länderna har inriktat arbetet främst på nya regelverk och övervakningssystem för att förhindra framtida finansiella kriser och G20 gick EU till mötes genom förslaget att skapa en internationell övervakning tillsammans med IMF i ett nytt "Financial Stability Board". Men EU motsätter sig samordnade finanspolitiska stimulanser. De enskilda länderna skall gå sina egna vägar. Därigenom blir det en riskspridning, jämfört med att satsa på en enhetlig europeisk finanspolitik, anses det.

Tyskland är mest negativt till fortsatta stimulanser. Genom höga skatter och utbyggda sociala skyddsnät anser EU-länderna att man har "inbyggda stabilisatorer", något som saknas i USA.

När BNP faller minskar skatteintäkterna kraftigt samtidigt som arbetslöshets- och socialförsäkringar träder i kraft. Därför är EU:s finanspolitik lika stimulerande som USA:s, heter det, nämligen genom kombinationen av diskretionära åtgärder och automatik. Detta tycks också vara den svenska regeringens ståndpunkt.

EU-systemet testas nu. En valuta för 15 länder men lika många olika finanspolitiska regimer är en ny företeelse i modern ekonomisk historia. Det är en oprövad ordning, där "inneländer", Irland, Grekland och Portugal kan komma att behöva stöd från IMF eftersom de inte kan devalvera.

Till det kommer riskerna för betalningsinställelse i EU-länder utanför eurosamarbetet. Vissa länder, t.ex. Lettland, har fast kurs mot euron. Andra, till exempel Ungern, har egen "flytande" valuta. Dessa länder har lånat både privat och offentligt i Euro och Schweizerfranc, med stor risk för betalningsinställelse, om eller när den egna valutan tappar i värde. De kan nu räkna med hjälp från IMF.