Att bygga upp obalanser upplevs vanligen som en trevlig process. Ett hushåll, ett företag eller ett land kan genom skulduppbyggnad genomföra fler saker än vad deras löpande inkomster medger. Men det fungerar bara så länge man har kreditgivarnas förtroende. När det försvinner är det tuffa tag som gäller.

Om skulduppbyggnad är förknippat med positiva sidoeffekter så är skuldavveckling något helt annat. Den svenska budgetsaneringen i början av 1990-talet var smärtsam på många sätt. Stora åtstramningar bidrog till en extrem nedgång i sysselsättningen och en svag tillväxt.

Utgångsläget i Sverige var ett budgetunderskott på 12 procent och en statsskuld på 70 procent av BNP. Det kan jämföras med Greklands budgetunderskott som beräknats till över 13 procent förra året och deras statsskuld som ligger på 119 procent av BNP. Liknande läge i termer av offentligt underskott alltså, medan statsskulden är betydligt högre i Grekland.

Det finns fler faktorer som gör att utvecklingen i Grekland ser dyster ut i jämförelse med Sverige på 1990-talet. Sverige fick hjälp av en betydande kronförsvagning och då den globala konjunkturen vände uppåt så kunde svensk exportindustri växa ganska snabbt.

Utvecklingen i Grekland har visserligen bidragit till att försvaga euron men i relation till övriga länder inom valutaunionen sker naturligtvis inga förändringar. Greklands stora exportinkomster kommer därtill från livsmedelssektorn och turism vilket inte är sektorer som kan expandera snabbt. Något större bidrag från exportsektorn som Sverige fick, kan Grekland inte räkna med.

En annan skillnad är att den svenska budgetsaneringen riktade in sig på att alla grupper i samhället skulle bidra vilket, kanske i kombination med vår kulturella läggning, medförde att alla bördor i form av minskade bidrag och höjda skatter i stort sett accepterades av alla samhällsskikt, låt vara under visst knorr.

I Grekland finns det uppenbarligen ett betydande missnöje med att vissa grupper, främst pensionärer och offentlig anställda, får bära en stor del av neddragningarna. Mängder av strejker och social oro leder knappast ekonomin in på rätt väg.

Den svenska budgetsaneringen fick, tyvärr, inledningsvis inget stöd av penningpolitiken. Räntan förblev hög trots att riksdagen beslutade om en mycket omfattande budgetsanering. I ett senare skede fick regeringen hjälp av att räntenivån sjönk markant.

Grekland har visserligen fått ett omfattande hjälppaket med krediter men dessa är inte billiga. Så småningom kommer räntorna att stiga när ECB anser att inflationsutsikterna så motiverar, kanske i början av 2011.

Greklands utsatta position kommer väga mycket lätt när ECB skall börja marschen mot en mer normal räntenivå. En mycket stram finanspolitik kommer således att kombineras med en stramare penningpolitik trots att ekonomin kommer att präglas av mycket lågt resursutnyttjande. Greklands förutsättningar är således sämre än de svenska under 1990-talskrisen.

Jag har använt Grekland som exempel eftersom deras läge är mest utsatt. Men faktum är att argumenten gäller även för länder som Spanien och Portugal, om än i en mildare form. Den nya regeringen i Storbritannien måste också genomföra betydande budgetförstärkningar även om de finansiella marknaderna ännu behandlar landet med silkesvantar.

Problemen är störst i de ovannämnda länderna men i stort alla europeiska länder behöver lägga om sin finanspolitik i stramare riktning.

Sammanfattningsvis betyder detta att tillväxten kommer att bli svag och ojämnt fördelad i Europa. För svensk industri som företrädesvis exporterar till europeiska länder är detta naturligtvis en hämsko.

Den direkta effekten av svag tillväxt i medelhavsområdet är dock begränsad då den svenska exporten dit är ringa. Tursamt nog för svenska företag är tillväxtutsikterna för våra stora handelspartners, med undantag för Storbritannien, över genomsnittet i Europa.

----

Jörgen Appelgren återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är fristående ekonom och har tidigare varit chefekonom på Nordea. Han är politiskt obunden.