Det började stå klart vad som hänt. Mindre än tjugo minuter senare träffades södra tornet av det andra flygplanet. Inom ett par timmar hänvisade Vita huset till händelsen som ett terrordåd. Jag skulle just tala på en konferens i Barcelona. Företagsledare och globala investerare deltog. CNBC och Bloomberg sände på plats. Bill Gates var en route.

En kvinna vars make arbetade i södra tornet svimmade. Andra grät. Den nervositet jag tidigare känt inför min presentation var som bortblåst. Framtiden hade för alltid ändrats och inte för det bättre. Det var samma år som Kina blev medlem av WTO. Tron på historiens slut och den liberala världsordningens överordning kändes ohotad.

Tidningen är en påminnelse

På flyget tillbaka till London fick jag en kopia av The Independent. De brinnande tornen fyllde förstasidan. Broadsheet var då formatet för seriösa dagstidningar.

Jag läste något år senare att Donald Rumsfeld, USA:s dåvarande försvarsminister, hade ett satellitfoto av den koreanska halvön på sitt kontor i Pentagon. Det ljus som lyser upp den södra delen står i stark kontrast till den norra. En påminnelse om vad demokrati skapar. Som pilot i flottan och senare försvarsminister under Gerald Ford var han av naturlig anledning formad av det kalla kriget och dess svart-vita logik.

Jag har fortfarande den mer än 20 år gamla upplagan av The Independent vid mitt nattduksbord tillsammans med manschettknappar, böcker och utvalda teckningar av mina barn.

Böckerna byts ut med jämna mellanrum, men resten ligger kvar. Vissa mementon är svåra att göra sig av med – likt kontaktdetaljer till för tidigt bortgångna vänner.

Tillvarons förgänglighet

Hur enskilda händelser påverkar världens gång är svårt att förutse i stunden.

Zhou Enlai, Kinas premiärminister när president Nixon var på statsbesök, skall ha sagt att det ännu var för tidigt att säga vilka följder den franska revolutionen fått. Även om han syftade på studentprotesterna i Paris är formuleringen träffande. Hur vi tolkar orsak och verkan präglas av tid och personliga erfarenheter.

Östblockets kollaps var för oss sjuttiotalister länge den definierande händelsen. Det är svårt att inte bli tårögd när folkmassan på Bornholmer Strasse går över till Väst Berlin.

För någon som växt upp i blandekonomins Sverige var 90-talets blomstrande globalisering en välsignelse. Det var innan Kina och andra länder i det som då kallades tredje världen börjat konkurrera med Europa och USA.

I globaliseringens guldålder fanns en känsla av att historien rörde sig i en enda riktning. Det var en tankemässig anomali på samma sätt som att USA i evig tid skulle garantera Europas säkerhet. Men vi lever inte i den bästa av alla världar. Tillvaron är både förgänglig och föränderlig.

Eroderande förtroende

Skotten i Sarajevo används ofta som utgångspunkt för att förstå de geopolitiska omvälvningarna under förra århundradet. För mig är 9/11 dagens geopolitiska tillstånds nollpunkt.

Det efterföljande kriget mot terrorn undergrävde USA:s, och i viss mån Europas, trovärdighet i stora delar av världen. Mycket av det förtroendekapital som byggts upp efter murens fall eroderade. Samtidigt lade ökade försvarsutgifter, i kombination med 90-talets avregleringar, grunden för finanskrisen 2008.

Kina och Ryssland flyttade fram sina positioner. Sedan inträdet i WTO 2001 åsidosatte Kina regelbundet etablerade normer och regler för global handel.

Rysslands alltmer aggressiva hållning mot sin omvärld efter Münchenkonferensen 2007 möttes av symboliska sanktioner och halvhjärtade markeringar. Trots svaga belägg för att historien verkligen nått sitt slut höll världssamfundet länge fast vid sina villfarelser.

Vände sig till populister

Sedan den globala finanskrisen har västvärldens tillväxt legat under trend, samtidigt som inkomstklyftor och statsskuld successivt ökat.

Vissa politiska mantran stod länge oemotsagda. Att globalisering, invandring och grön omställning medförde kortsiktiga kostnader för vissa grupper nämndes sällan av den breda politiska mitten. Man undrar om de ens var medvetna?

I kombination med ändlösa krig i fjärran länder, förda på oklara grunder, vände sig delar av en desillusionerad väljarkår till principlösa populister. Exemplen är många. Förr eller senare var den då rådande status quon dömd att brytas. Men den förändringen behöver inte ske på bekostnad av anständighet där personlig vinning sätts över nationens säkerhet/landets bästa.

Var det verkligen bättre förr? Delvis. Trots sina tillkortakommanden råder det knappast något tvivel om att George W. Bush satte sitt land framför sig själv.

Hans nyligen bortgångne vice president, Dick Cheney, står i skarp kontrast till dagens populister. En man präglad av disciplin, analytisk skärpa och utan behov av offentlig uppmärksamhet. En pragmatiker som konsekvent satte USA:s säkerhet i första rummet.

Hade världen idag varit annorlunda om USA inte invaderat Irak, eller om Usama Bin Laden blivit överkörd av en glassbil när han besökte Sverige på 70-talet? För tusentals individer, absolut, men på systemnivå är det inte självklart. Det får framtida historiker argumentera om.

En påminnelse om en annan värld

Det är lätt att vara efterklok. Under ett par år stödde jag invasionen av Irak. Ett resultat av en naiv tro att alla ville bli som oss i väst, men ny information leder ibland till nya slutsatser.

Murens fall var under lång tid min generations definierande händelse. Är så fortfarande fallet efter februari 2022? Tyvärr tror jag inte det. Det pågående kriget i Ukraina och dess eftermäle kommer definiera både min och mina barns liv.

Rysslands aggression är inte ett resultat av västerländsk expansion efter Sovjetunionens kollaps, utan främst ett resultat av de tillkortakommanden av väst som blev allt tydligare efter 9/11.

Tidningen vid mitt nattduksbord fyller två funktioner. Att bättre förstå min samtid och en påminnelse om en annan värld. En där den liberala och regelstyrda världsordningen var slutdestinationen.

Martin Boldt-Christmas är analytiker med fokus på makro och globala marknader. Han arbetar idag med investeringar och har tidigare jobbat på investmentbanker och med riskkapital i Hongkong och London.