Marknaderna ger skilda besked just nu. Börsen går hyggligt och företagens vinster stiger i snabb takt, vilket brukar vara en tidig indikator på att investeringar och sysselsättning så småningom skall stärkas.

Å andra sidan tyder räntemarknaden på att det kommer att vara låg inflation och svag tillväxt i flera år. Kan bägge ha rätt?

Bekymret för framförallt europeiska länder är att budgetunderskotten och statsskulderna ökat så kraftigt under krisen. Politiken i nästan alla länder i Europa inriktas därför på att sanera budgeten. För länder som Grekland, Lettland, Portugal och Irland handlar det om mycket kraftiga besparingar. De som var med om den svenska budgetsaneringen under 1990-talet vet att en sådan kan bli både smärtsam och utdragen.

Men Sverige fick hjälp av en svag valuta som tidigt gav fart till exportindustrin. Senare, fast tyvärr ganska långt senare, fick vi också stimulans via lägre räntor. Men sådan hjälp står inte till buds för de europeiska länder som nu är mitt i en budgetsanering.

I en nylig studie av IMF visas att åtgärder som sänker budgetunderskottet med 1 procent av BNP minskar den inhemska efterfrågan med 1 procent inom två år. När ett enskilt land gör en nedskärning så mildras emellertid de totala effekterna på ekonomin av att valutan försvagas, vilket leder till högre export och att räntan sänks med 0,2 procentenheter. Därmed begränsas nedgången i BNP till 0,5 procent vid en åtstramning på 1 procent av BNP.

Problemet i dagens läge är att många av de länder som gör stora nedskärningar befinner sig i en valutaunion och har samma valuta, euro. Räntan ligger redan nära noll. Så de mildrande effekterna faller bort. Saneringsprocessen blir därmed än tyngre och ger större negativa effekter på tillväxten än vad vi fick uppleva under den svenska krisen.

När därtill nedskärningarna inte sker i bara ett enskilt land utan i många länder samtidigt så blir effekterna än större. IMF-rapporten pekar på att effekten på tillväxten kan bli den dubbla vid en global budgetsanering under förutsättning att räntorna inte kan sänkas.

Det är mot denna bakgrund en betydande risk för en svag tillväxt och därmed även låg inflation, som räntemarknaden tycker att räntorna skall vara låga. I en sådan miljö förväntas det dröja ganska länge innan ECB höjer sin styrränta.

Varför är då aktieplacerarna relativt optimistiska? Jag skrev i en krönika i mars att det finns få alternativ på värdepappersmarknaden. Det är inte många investerare som tycker att räntor på 2,5 procent är ett attraktivt alternativ. Samtidigt göder företagens vinstuppgångar börsen. Det är dock osannolikt att företagen kan fortsätta att leverera liknande vinstuppgångar som under de senaste kvartalen även om vinsterna säkerligen stiger framöver.

En joker i sammanhanget är de kraftiga valutasvängningar som sker nu. Det kommer att skapa bättre förutsättningar för några länder/regioner men sämre för andra. För svensk exportindustri som får ersättning i dollar väntar en tuff period, nuvarande dollarkurs renderar inga stora marginaler, snarare väldigt små eller inga alls. Men det tar tid innan kronförstärkningen får fullt genomslag på företagens resultat.

Personligen tror jag att räntemarknaden gör en ganska god bedömning, det blir en halvdan tillväxt framöver. Det betyder inte att man bör lämna aktiemarknaden. Men eventuella förväntningar om en allmänt stark börs bör tonas ned. Det blir sannolikt en period ojämn tillväxt och då blir det viktigt att fundera på vilka företag och regioner man skall investera i snarare än hur mycket man skall satsa.