Den amerikanska bankkrisen följer samma mönster som den 15 år gamla svenska motsvarigheten. Fast den är många gånger större i absoluta tal, och den verkar gå dubbelt så snabbt.

För ett år sedan var det fortfarande mycket osäkert hur allvarlig kreditkrisen egentligen skulle bli. Efter de senaste veckornas händelser kan vi redan se att den är väl i paritet med tidigare fullskaliga bankkriser (Norden, Mexiko, Thailand, osv, osv). Likheterna kan vi se i själva förloppet, och av allt att döma den relativa storleken på kostnader för staten (eller snarare skattebetalarna) för att stabilisera banksystemet.

De senaste dagarnas föreslagna åtgärder summerar till runt 1 000 miljarder dollar, vilket motsvarar den skattning som Internationella Valutafonden IMF diskuterade i vintras, och dessutom motsvarar cirka 7 procent av USAs BNP, en nivå som liknar den i flera andra länder med bankkriser.

Skillnaden den här gången är naturligtvis den amerikanska ekonomins enorma storlek i absoluta tal, komplexiteten i dagens kapitalmarknader och det faktum att finansmarknaderna numera är betydligt mer globaliserade och sammanflätade.

Den svenska bankkrisen inleddes i augusti 1990 när ett av de största finansbolagen (Nyckeln) fick akuta problem i samband med en svagare konjunktur och oro på marknaden i samband med Kuwaikriget. Läget förvärrades gradvis men det tog till september 1992 innan staten fick utfärda en garanti. Först för Götabankens samtliga åtaganden (utom till aktieägarna), och några veckor senare till hela banksystemet (men återigen, inte till aktieägarna). Garantin formaliserades senare, i maj 1993 med inrättandet av Bankstödsnämnden och dess "bad bank" Securum.

Den här gången har det gått snabbare. Redan nu diskuteras planerna på en bad bank, alltså ett organ som lastar av dåliga tillgångar för statliga pengar och befriar bankerna (när det här skrivs är fortfarande detaljerna okända). USA hamnade i den här situationen på lite drygt ett år.

De amerikanska myndigheterna och politikerna hade troligen inget val, hela den amerikanska, och troligen också de internationella, finansmarknaden stod inför en total kollaps. I princip upphörde allt att fungera de senaste dagarna. För att vända trenden behövs någon slags in blanco-garanti från staten, hur smärtsamt det än kan uppfattas.

Som värst var den direkta kostnaden för den svenska bankkrisen runt 6-7 procent av BNP enligt akademiker som senare kartlagt krisen. Som jag minns det fanns det ännu högre estimat mitt i krisen. Men som i alla sådana här kriser blev slutnotan lägre. Senare skattningar uppskattade den slutliga kostnaden till motsvarande ett par procent av BNP. Att den direkta kostnaden till slut blir mindre beror på att staten ofta kan sälja sina tillgångar till betydligt högre värden när ekonomin stabiliserats. Staten har råd att vänta.

Detta kan alltså vara zenit på den här finanskrisen. Det betyder inte att det är slut på dåliga nyheter, vi vet fortfarande inte vad som ska hända med fallerande banker i andra länder, och dessutom har vi fortfarande enorm osäkerhet kring tillväxten i världsekonomin, och vinstutvecklingen i bolagen. Men i Sveriges fall, om vi ska dra parallellen ett steg till, utgjorde de här händelserna en vändpunkt på börsen.

Nu är det alltid svårt att hålla isär effekterna av olika händelser, vintern 1992 devalverades också kronan. Men redan i oktober 1992 bottnade börsen, och i december 1992 började svenska banker gå bättre än börsen totalt. Detta trots att 1993 blev ett hemskt år i den så kallade reala ekonomin. För tredje året i rad föll Sveriges BNP, vinsterna i svenska bolag pressades och den globala konjunkturen var mycket svag. Priserna på kommersiella fastigheter sjönk, det var det som var roten till finanskrisen på den tiden. Men, som sagt, börserna hade redan vänt.

Fredagens extrema reaktion kanske kan sägas stödja det resonemanget. Men, det finns andra orosmoment. Krisen den här gången är ju internationell, även om de största förlusterna återfinns i den amerikanska ekonomin. USA-börserna har dessutom inte gått ned särskilt mycket, om vi jämför med andra bankkris-förlopp. När vi på HQ Bank tittade på det i vintras konstaterade vi att börser i sådana miljöer brukar gå ned med kanske 70 procent innan vändpunkten (!).

Det är för tidigt för att vi ska våga utropa ett trendbrott. Det bästa vi kan hoppas på just nu är att den här extrema volatiliteten dämpas, det skulle vara en välkommen indikation på att stressen i hela det finansiella systemet har minskat.