Jag fick frågan av min 11-åriga son i söndags: Pappa, vad är egentligen aktier för något?

Jag försökte så pedagogiskt som möjligt förklara att en aktie är en ägarandel i ett företag. Den som äger alla aktier i ett företag har rätt till hela vinsten, om du äger hälften av aktierna har du rätt till halva vinsten, osv. Många företag har väldigt många aktier (miljontals) som köps och säljs på börsen.

Min son: Men om man har rätt till vinsten, varför ska man då sälja aktierna?

Här någonstans började jag fundera över aktieinvesterarnas inställning. Pekade inte min son på det mest självklara av allt? Så där som man gör när man från noll kunskap ställer de mest elementära frågorna. Var det inte så att min son på en minut satte fingret på aktiemarknadens ömma punkt, och det som är hela förklaringen till att decenniet 2000-2009 blev som det blev på börsen?

Varför ska man sälja aktierna när man har rätt till vinsten? Jo, därför att om många människor tror att vinsten i ett bolag kommer att stiga i framtiden, kommer fler att vilja betala mer för aktierna, och om du köpt dem billigare vid ett tidigare tillfälle kan du sälja dem och kamma hem en vinst, förklarade jag.

Här släppte min son samtalsämnet, men jag funderade vidare: Den gammalmodiga inställningen till aktieägande, att aktier är ett sätt att ta risk i ett bolags verksamhet för att få del av vinsten, mätbar som direktavkastning, är ett försvinnande litet motiv till att äga aktier idag. De allra flesta väntar sig en kursuppgång och ger blanka fasen i utdelningen. Risken vid aktieinvesteringar i dag ligger inte främst i bolaget, utan i aktiemarknaden själv.

Kurvan för Stockholmsbörsen under 00-talet består av två enorma bergstoppar med en djup dal emellan (se grafen längst ned). Den som köpt på botten och sålt på toppen har tjänat väldigt mycket pengar. Men det är absolut inte en miljö för en sparare som vill investera långsiktigt och inte bry sig om placeringarna under lång tid. Många går dessutom bort sig i aktieaffärer som är kortsiktiga.

Det är bara utdelningarna som gör att aktiespararna alls fått någon avkastning under 00-talet, mätt från start till slut. I Sverige kommer utdelningarna en gång per år, ofta på våren i april-maj. Den som handlat aktier och sålt vid andra tidpunkter kan lätt missa utdelningen, som är ursprungspoängen med hela idén med aktier.

Därför bör svenska bolag införa kvartalsvis utdelning, i likhet med ett flertal utländska bolag. Det skulle sätta fokus på "the basics". Aktiemarknaden skulle bli mindre av ett Svarte Petter-spel, det vill säga inställningen att försöka sälja till den siste stackaren som betalar mest.

Kvartalsutdelningar skulle motivera aktieägare att behålla sin aktier längre, med stöd av en jämn ström av utbetalningar. De trading-inriktade spararna skulle motiveras att behålla sin aktier åtminstone över ett kvartal. Vi skulle kanske få en mindre dramatiskt svängande börs, till fromma för långsiktighet och stabilitet. Man skulle oftare bli påmind om en viktig ursprungspoäng. Även om vinsttillväxt och kursutveckling också är en god poäng med aktier tenderar det alltså ofta att bli spekulation.

Kvartalsvisa utdelningar står i topp på min önskelista för spararna under 2010-talet. Vad står högst på din önskelista? Skriv i kommentaren.

Stockholmsbörsen 1996-2009, exklusive utdelningar