Den irländska krisen står i fokus denna vecka. Framför allt EU har legat på för att Irlan skulle ansöka om hjälp. Smittorisken bedöms som mycket stor varför patienten måste behandlas skyndsamt.

En ingrediens som förklarar brådskan är att den europeiska centralbanken ECB har tröttnat på att de irländska bankerna trycker obligationer som de direkt skickar in till ECB som säkerhet för korta lån. De irländska bankerna har svårt att låna på marknaden och tvingas i allt högre utsträckning låna direkt av ECB. Utlåningen från ECB till Irland uppgår nu till 130 miljarder euro.

Irland söker nu stöd från IMF och EU:s speciella organ, European Financial Stability Facility, för att få ordning på sina problem med bankerna. Då uppstår frågan om marknaden lugnar ned sig efter ett sådant besked. Var inte så säker på det.

Låt oss blicka bakåt. Den skuldproblematik som nu tynger västvärlden började i slutet av 1990-talet. Ursprungligen handlade det om hushållen som år efter år ökade på sin skuldsättningsgrad. Mellan 2000-2007 ökade hushållens skuldkvot, skulder som andel av deras disponibla inkomster, med omkring 50 procent i många västländer. I Spanien fördubblades skuldkvoten under samma period.

Skulduppbyggnaden hängde samman med den kraftiga uppgången i fastighetspriserna. Kvoten fastighetspris/inkomst ligger 30-70 procent över sitt långsiktiga genomsnitt i många västländer enligt OECD:s beräkningar. Osedvanligt låga räntor utgör grunden för såväl utvecklingen på fastighetsmarknaden och skuldsättningen.

Bankerna har inte kunnat finansiera denna kraftiga skulduppbyggnad genom vanlig kundinlåning. Istället har de tvingats finansiera sig på kapitalmarknaden för att kunna tillgodose efterfrågan på lån och då inte minst fastighetsslån. Det är denna dörr som nu är stängd för en del banker. Det finns nämligen en risk att de krisdabbade bankerna aldrig kommer att kunna betala tillbaka lånen. Innan bankerna bedöms vara välkapitaliserade kommer investerarna ha en avvaktande hållning till dem.

När bankerna därtill ligger i länder som dragit på sig stora skulder under krisåren så blir ekvationen än mer tveksam. Överlag har stater ökat sin skuldsättning synnerligen kraftigt under en kort period. Skuldsättningskvoten i de flesta västländer, statsskulden som andel av BNP, har på bara tre år ökat med 20-30 procentenheter. Och den kvoten kommer fortsätta att öka eftersom många länder fortfarande har höga budgetunderskott.

Så länge de underliggande problemen kvarstår förblir kapitalmarknadens investerare oroliga. När Irland nu får assistans från IMF och EU:s fond så finns det en tendens bland investerarna att genast kasta blickarna på nästa "offer". Det finns ju alltid någon som ligger sämst till och där bör man dra sig ur. Nästa land torde vara Portugal och på nästa pinne står Spanien och darrar.

Och Spanien är inte något litet land i periferin. Skulle Spanien få finansieringsproblem så handlar det om betydligt större insatser än för Grekland och Irland. Den spanska ekonomin är ungefär sex gånger så stor som den irländska och eventuella räddningsinsatser kommer att  bli därefter.

Klarar EU av detta? Frågan är hur långt Tyskland är villigt att sträcka sig. Det är inte osannolikt att deras villighet kommer att testas ytterligare i närtid. För den som vill ha en fridfull jul är det nog bäst om tyskarna sträcker sig längre än vad förbundskansler Merkel indikerat att hon är villig till på sistone.

----

Jörgen Appelgren återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är fristående ekonom och har tidigare varit chefekonom på Nordea. Han är politiskt obunden.