I början av 1970-talet gjorde Industrins Utredningsinstitut, IUI, en analys av den framgångsrika svenska varvsindustrin. Man var rädd för konkurrens från Japan och dåvarande låglöneländer i Europa - som Portugal, Grekland och Spanien. Utredningen kom med lugnande besked. Sverige byggde så avancerade och högteknologiska båtar att våra varv skulle klara sig. Under loppet av 1970-talet utplånades varvsindustrin. Sverige gick inte in med utökade subventioner som många andra länder gjorde.

Redan tidigare hade textilindustrin - under 1950-talet en betydelsefull näringsgren - praktiskt taget försvunnit. Men detta var bara början. Under 1970-talet sköljde strukturförändringarna in över landet. Gruvnäringen bantades, massa- och pappersindustrin genomgick starka rationaliseringar liksom järn- och stålindustrin. Kostnadsstegringar och skenade oljepriser låg bakom problemen.

Kirunastrejken i början av 1970-talet får väl betraktas som ett resultat av det hårdnande ekonomiska klimatet. En och annan demonstration genomfördes på olika håll i landet. Det utmärkande draget är, trots detta, lugnet och jämnmodet, med vilket löntagarna fogade sig i omständigheterna.

Påfrestningarna var ändå större för allmänheten under krisen 1990-95: Indragna sociala förmåner, massarbetslöshet och stagnerande reallöner. Under återhämtningen från denna kris kom så IT-bubblan med en neddragning av tiotusentals jobb inom Ericsson och andra relaterade IT-företag.

Jämfört med andra europeiska länder är det påfallande hur ordnat och lugnt strukturanpassningarna har genomförts i vårt land. Inga skränande massdemonstrationer, inga stopp i kommunikationerna, inga blockerade vägar, inga dynghögar utanför bolagsstyrelsernas eller kommunalkontoren portar.

Sverige (och övriga nordiska länder) har klarat globaliseringen bättre än länderna på kontinenten. Det som utmärker denna "nordiska modell", ty en sådan finns, är höga skatter, höga sociala utgifter, högt arbetskraftsdeltagande, hög arbetslöshetsersättning och aktiv arbetsmarknadspolitik. Omdömena kommer från en studie, "The Nordic Model. Embracing globalization and sharing risks", genomförd av finska ETLA, (motsvarigheten till Svenska IFN, förutvarande IUI) med hjälp av storheter som Bengt Holmström, Seppo Honkapohja och Hans T-son Söderström.

Höga skatter är inget eftersträvansvärt men det tillhör den nordiska modellens baksida vars framsida utgörs av social trygghet, anpassning genom samverkan mellan fack, stat och näringsliv. Det är alternativet till sabotörer och ludditer, som härjade på kontinenten under industrialismens tidiga skeden.

Under stålkrisen på 1970-talet var staten mycket aktiv i rationaliseringsarbetet. När Ericsson skar ner ställde företaget upp tillsammans med stat och fack för att hjälpa fram omställningarna med utbildningar och stöd till omflyttningar.

Vill man generalisera kan man konstatera att inkomstskydd vid arbetslöshet, stöd till omställning och relativt likartade ekonomiska ersättningar i olika jobb, minskar riskerna vid strukturrationaliseringar. Just detta har varit förutsättningen för att den svenska fackföreningsrörelsen har varit märkvärdigt positiv till rationaliseringar, som är den enda källan till välståndsökning och reallönökningar.

Frågan är vad som händer i framtiden med denna positiva syn på rationaliseringar. 400 000 individer har lämnat arbetslöshetskassorna på grund av lägre ersättningar och högre medlemsavgifter. Ams kursverksamheter bantas och Komvux får lägre anslag. Kommer folk att med jämnmod finna sig i inskränkningar av verksamheter och nedläggningar? Många kommer att stå utan stöd och med förlorad försörjning.

Kanske är den nordiska modellen på väg att bli kontinental, eller rent av anglosaxisk? Får vi dynghögar och gatublockeringar i stället för omskolning? Regeringen har gett sig in på ett djärvt experiment.

----

Villy Bergström är socialdemokrat, docent i nationalekonomi och har tidigare varit vice Riksbankschef.