Det är signifikant att när de tre stora bilföretagens direktörer for till Washington för att av politikerna tigga ofattbara 25 miljarder dollar för att undvika konkurs i sina företag kom de i var sitt privata jetplan. Kongressen skickade hem herrarna för att läsa på läxan. Efter några veckor återkom de efter en tröttande bilfärd i miljöriktiga hybridbilar, för att denna gång tigga 35 miljarder. De fick nej igen.

Vad kan vi vänta oss av detta spektakel? Precis som på 1930-talet kommer "politik" att omvärderas, från hinder till hopp om lösning av våra problem. Vi kommer att gå in i en period med något ödmjukare företagsledare än tidigare.

Regleringar kommer att omgärda finansmarknaderna, förhoppningsvis med bibehållen frihandel. Regleringarna kommer att bli internationella, eftersom det visar sig förödande att internationalisera finansmarknaderna med endast nationell övervakning. Teorin för ekonomisk politik (inte den rena ekonomiska teorin) kommer att skrivas om, med en återinrättad plats för staten och politiken.

Ekonomiska teorier kommer och går. Den klassiska nationalekonomin sveptes bort av 1930-talskrisen. Laissez-faire ersattes av statliga regleringar, politisk aktivism för att stabilisera konjunkturerna och offentlig välfärdspolitik. Den nya politiken nådde sin höjdpunkt under 1960-talet, med en övertro på statens förmåga att stabilisera samhällsekonomin.

Men det kvardröjde en underström av klassisk nationalekonomi, i Sverige representerad av Eli F. Heckscher, i USA personifierad av Milton Friedman. Friedman hävdade att statlig politik var meningslös. Effekterna av statliga åtgärder verkade med långa och varierande eftersläpningar. Oftast skulle åtgärderna ha effekt i fel konjunkturläge.

Unga teoretiker följde i Friedmans spår. Robert Lucas hävdade att allmänheten genomskådade regeringarnas politik innan den hann genomföras och anpassade sitt beteende till vad som skulle komma - allmänheten antogs ha "rationella förväntningar".

Robert Barro hävdade att lånefinansierade utgifter för att motarbeta en konjunkturnedgång skulle vara utan effekt, därför att allmänheten skulle öka sitt sparande för att klara de höjda skatterna i en framtid, när lånen skulle betalas tillbaka.

Sakta vann den nya laissez-faire-politiken genomslag, först med Thatcher och Reagan. Avregleringarna började i Sverige vid mitten av 1980-talet, kulminerade med fria kapitalrörelser i slutet av 1990-talet och frikopplandet av Riksbanken från det politiska beslutfattandet 1999.

Finanspolitiken skulle ägnas enbart strukturproblemen i ekonomin, bankerna fick sätta räntan som de ville och emittera vilka skuldförbindelser de ville i de volymer som de önskade. Målet för stabiliseringspolitiken blev stabila priser, utan direkt hänsyn till sysselsättningen.

Egenintresset var bäst ägnat att öka välståndet och stabiliteten skulle komma från stabila priset, utan statlig konjunkturpolitik. Det var fasta normer som gällde, inte ingrepp lite då och då vid behov, för att påverka samhällsutvecklingen.

Men den nya politiken kantades snart av kriser på det finansiella området. Låt mig nämna valutakriserna i Norden, Storbritannien, Sydostasien, Ryssland, Mexico, Argentina och Mexico. Kriserna hade olika karaktär. I bland berodde de på svårigheten att kombinera fast valutakurs med avregleringar, som i vårt land 1991-92. Men det uppstod också andra rena spekulationskriser, som kollapsen för hedgefonden "Long Term Capital Management" och IT-bubblan i början av seklet.

Från början av 1980-talet började direktörslönerna skena iväg från vanligt folks löner. I USA steg storbolagens VD-löner från under 100 gånger en arbetarlön till över 400 gånger vid slutet av 1990-talet.  Kreditgivningen trotsade alla rimliga lagar och huspriserna i USA steg till ohållbara nivåer.

Laissez-faire ledde in i århundradets kris.  Fastighetsbubblan började pysa redan för mer än ett år sedan, för att krevera i september, när banken Lehman Brothers gick i konkurs.