För den som följer den europeiska debatten om behovet av finanspolitisk åtstramning känns den svenska valrörelsen ganska malplacerad. Ute i Europa lägger snart sagt varenda regering fram åtstramningsbudgetar. En del paket är ganska försiktiga medan andra är av mer drakonisk karaktär.

Förvisso är det svenska budgetläget väldigt mycket mer gynnsamt än i de flesta andra länder men det är ändå frapperande hur mycket snabbare våra politiker återhämtar sig jämfört med ekonomin och statsbudgeten.

Plötsligt tycks det finnas pengar till i stor sett allt, stort som smått. Sänkt inkomstskatt för arbete och ännu större skattesänkningar för pensionärer säger alliansen. Centern vill sänka både bolagsskatten och arbetsgivaravgifterna.

Kristdemokraterna vill fördubbla vårdnadsbidraget. Fastighetsskatten skall enligt samma parti tas bort helt och hållet vilket enligt kristdemokraterna leder till en besparing på 175 miljoner kronor. Andra bedömare menar att det kostar 11 miljarder kronor. Kanske är det en upprepning av förra valet reptrick ¿ då skulle fastighetsskatten avskaffas men sen blev det en kommunal avgift och försämrade villkor på flera punkter så i slutändan tog staten i lika mycket i skatt som tidigare. Favorit i repris?

Oppositionen ligger inte heller på latsidan. Ännu större skattesänkningar för pensionärerna, högre sjukpenning, taket i föräldraförsäkringen skall höjas med över 30 procent (på sikt). A-kassan skall ge högre ersättning samtidigt som hushållens kostnader skall sänkas. Mer resurser, 12 miljarder kronor, till kommunerna. Och mer är i pipeline, var så säker.

Lars Ohly är annars pojken med guldbyxor, han har alltid pengar till allt. Han måste lida av samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet som helt fantasilöst envisas med att budgeten måste gå ihop, åtminstone på lång sikt.

Men priset tas nog, enligt min personliga mening, av Maud Olofsson som anser att staten skall subventionera att man hyr in någon för att ta ut hunden på promenad. Se där en välfärdsförbättring av dignitet! Det vore kanske bättre om de gav en subvention till minkfarmarna så att minkarna fick komma ut ur sina burar¿

Så passa på att drömma och njuta under valrörelsen. Det kommer att finnas alla möjliga förbättringar runt hörnet. Men den 20 september är det dags att vakna upp. Verklighetens folk kommer då att möta verklighetens röst.

Omkring hälften (andelen beror på vilken sida som vann dagen innan) av vallöftena kommer att ha försvunnit över natten. Därefter skall de olika regeringspartierna komma överens internt och då kommer det inte finnas tillräckligt med resurser för att klara av alla de löften som de tre eller fyra partierna som ingår i regeringen lanserat under den gångna månaden.

Därtill har finansminister Anders Borg lagt en optimistisk tillväxtprognos, enligt min mening för optimistisk. En modest utveckling i vår omvärld och stigande räntor nästa år talar för en nedrevidering av tillväxtutsikterna när regeringen kommer i skarpt läge och skall lägga höstbudgeten. Om jag får rätt minskar reformutrymmet och vallöften får då skjutas på framtiden.

I slutändan kommer det visa sig att vi kommer att få mindre än vad man tror om man lyssnar till politikerna den närmsta månaden. I slutändan kan du kära läsare, med några enstaka undantag, påverka din egen situation långt mycket mer än vad politikerna kan. Ta vara på dina möjligheter, andra kommer inte göra det åt dig.

----

Jörgen Appelgren återkommer en gång i månaden med en gästkrönika på placera.nu. Han är fristående ekonom och har tidigare varit chefekonom på Nordea. Han är politiskt obunden.